Hund odlar lök i så,
trasor hänger utöver skaftet
på näversko. Strömmingsstim närmar sig
horisonten – Håll utkik, mager måne, fjärran
liknar bröstet på skata, den med sinne
för töväder och barn
som skrattar – liksom jag, liksom den som är jag.

Vad som är vitt i ett ansikte därifån, kommer
skrattet, man fattar.
Tag om gräftan, gör
hål i jorden, många långa. Jag hör
där inne susar det, innan man hör andra
läten. Låter någon sommar komma, gräs gro överallt.
Uppe på höjden, ja, jag ser dig nu. Öronen,
ögonen, svansens glada skott, som något vilket just
skall börja växa. Sitter du där
inuti, jasså är du den. Som uppfyller bröstet.
Den som lockar värme fram
och botar vrångt och tvärt. Sitter du där, jaa,
nu ser jag dig, slickar du mig i ansiktet,
min lilla andes ansikte som ej får 
bli hårt,
ej får hårdna.