Vi förlovar oss med tomheten med varje
finger, trevar efter vägen, den som går

i alla riktningar utan den starka, ljusa
tamburinhårda vissheten. Vi trär

också våra armar i musiken, lyssnar
invigda i hemligheten, bekransade.

Den hårda trumhinna som slår och räknar
vårt hjärtas rytm kan när som helst spricka.

Då är det enda ögonblick, när vi vet
också allt det som vi inte hunnit, om

kraften hos en doftande droppe
som stänker från dopfunten, och utan att veta något
köper vi den smärta som äkta som bränner till

i revbenen. För det blodiga ögonblickets
   törnkvist, det dyra.