Efter oktober börjar tomheten
i kalenderns nedre kant. Likgiltigt med vilken

sinnesstämning den fylls. Som solens rykande
offerblod, ovanför granskogen ofta

vissa vinterdagar, när väggklockan slår
allt långsammare, otydligt, mot bottenlösheten

hos sin egen klarnande gåta. Eller lika
gärna när månen lyfter sin hornlösa, stora,

stränga och sånglösa hjässa bak samma
granskog på eftermiddagarna, medan mörkret

smeker både dess och min hjässa. När vi nickar
liksom de gamla och visa

tillsammans då och då. När ögonen sluter
och åter öppnar den enkla förståelse och frid

som de håller tillbaka,
den envist egensinniga och vissa.

Som utandats av stjärnhimlen, välbekant
genom outhärdliga århundraden.

Som Stora björnen, Jakthundarna och Svanen
långsamt dansar fram, oberörd av oss.