På eftermiddagen fick jag ett sår i fingret. Med apelsinskalen i ögonen
sög jag på min tumme och lyfte försiktigt på hudfliken

och under den såg jag bara oändlighet.

Jag hade känt den redan länge.
Först inför dess osynlighet kände jag igen den, hälsade och
visste.

Liksom skalen på bordet visste.