Som barn älskade jag decembers mörka kvällar.
Jag släckte lamporna och tittade genom spjälgardinernas
springor på gatlampornas mjuka käglor.

Ibland uppenbarade sig en huttrande gestalt i ljuskäglan
och tände en cigarett, slängde småsten på ett fönster 
som öppnade sig mot viskningar som ljöd i mörkret.

Jag släckte lamporna och tände ett ljus, jag sträckte 
min hand förbi den fladdrande ljuskretsen mot mörkret
och trevade på konstiga stolar och min konstiga

kropp, som om den också var ett stycke skapat av
mörkret. Smygande steg mätte rummets
längd och bredd, gick skygga

förbi oidentifierbara klädhögar.
Lågans giriga mun sög syre och stearin.
Jag retade elden med en svartnad kopp,

tills den förtvinade till den blå gränsen för sin existens .
Jag lyfte koppen från ljuset, lät lågan dricka.
Väggklockan mätte mörkrets varaktighet (knix knax).

Det tog slut när dörren slogs upp, och i glödlampans
skarpa ljus: det är dags att gå till bron och
sträcka sig över räcket mot inunder strömmande bilder.

TV:n teg, avsnittet tog slut. Förhållandet, sade mamma,
förhållandet. Nu avslöjas det. Hustrun återvänder hem 
från resan och hittar ett örhänge i sängen;

allt vägs, förräderier och svek;
egendomen går förloradoch familjen. Ljuset slocknade,
skuggorna på väggarna började andas jämt.