Det går åt ett helt liv till att leta, det går åt tobak
och inte ett spår syns. Ibland glimtar det
ändå till bråkdelen av en sekund
som en klar glöd: dunkla, lågande hav
i okända ögon. Är det detta
ni väjer för, snö som faller från takfoten,
när vi tillsammans kretsar runt solen?
Du kallar dessa stunder en evighet,
jag kärlek, han ensamhet.
Ännu suckar någon "skönhet"
och sörjer, att den blev osedd.
I ett endaste barr hela skogen.