Och ändå är jag lyckligt lottad , på långt
håll ser jag Beléms torn, mången såg

det aldrig, mången sjöman såg vattnet
på alltför nära håll, svalde en munfull

salt. Från flygplanet ser jag
Zürich lysa under mörkrets lock:

runt det upplysta boet surrar bin,
likt planeter, inne i skallen

roterar hjulen; ändå misstog jag mig, det
var inte så här alltet såg ut, en förnuftig

elstorm under en välvd lins.
Allt tystnade, vyn blev suddig, den

besvarade inte ropet på frihet, den
motsvarade inte de bilder tanken

skapat i sin grottas dunkel. Ljuset nådde
havets rand, det lyste upp branterna men 

nådde inte djuret som lever i djupen och
rör sig så tungt, tiger där bakom pupillen.

Kvinnans hand var en gåta, pupillen
var ordlös, bakom dess hinna bodde

någon jag sökt hela mitt liv. Här 
var hon nu, bortom fjärden, vilande,

bredvid mig. Min son lekte på golvet,
kring ögonbrynen skymtade en misstro

jag kände igen, hans känsliga överläpp,
ögonens nyfikenhet som jag trodde var

min. Det gick inte att förklara. Han såg
på mig, fjärrskådande, som genom

tusen ansikten, han hade mina drag:
minerna, benbyggnaden, allt bara till låns.