SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

JYRKI KIISKINEN (f. 1963) var ansvarig chefredaktör för tidskriften Nuori Voima åren 1991-1994 och chefredaktör för tidskriften Books from Finland åren 1995-2000. Han är en av sin generations centrala litterära påverkare. Han har gett ut fem diktsamlingar, tre romaner och tre barnböcker. Kiiskinen fick Eino Leino-priset år 1992, Kalevi Jänttis pris år 1994, och Rundradions lyrikpris Den dansande björnen år 2000.
DET SOM FINNS BAKOM DEN VÄLBEKANTA VINDRUTAN
DET SOM FINNS BAKOM DEN VÄLBEKANTA VINDRUTAN 

Den första av "de 90-talistiska" diktarna som debuterade var Jyrki Kiiskinen. Runoilija vaaran rinteellä (Diktaren på farans sluttning) utkom 1989. Tillspetsat kunde man säga att en ung arg man presenterar sig i verket, men efter en anarkistisk och antimilitaristisk inledning söker sig dikterna mot ett bredare spektra: de till sitt bildspråk konkreta och ofta tematiskt mystiska dikterna rör sig mot det okända, som man även nalkas via hänvisningar till antikens och Bibelns myter. Samlingen innehåller även dikter som är mycket vardagliga i sitt utgångsläge samt en lång rolldikt. Redan i denna debut kan man finna prov på Kiiskinens originella sätt att använda sig av språket: ett förtätat språk och en stram, delvis hetsig rytm finns även i de senare samlingarna som präglande element.
Sillä ei ole nimeä (Det har inget namn, 1990) är en lång diktsvit och jämfört med debuten klarare. Diktjaget kryssar mellan dagar och sekunder, som om på en odyssé, vallfärdande mot sig själv, via dagliga iakttagelser, i köket, på arbetsplatsen, ute på gatan eller på en tältfärd. De i relation till sin rytm förvånansvärt lugnt framrullande stroferna - man kunde nästan tala om ett berättande - avancerar obönhörligt som ett urverk mot slutet, som ändå inte finns: stroferna i början kunde lika väl placeras i slutet utan att den tillfälliga läsaren skulle reagera. Tematiskt rör sig boken i samma tecken och berättar som om med en vardagens estetik att sanningen finner man i havregrynsgröt. Även denna bok, liksom debutsamlingen, innehåller hänvisningar till rocklyrik.
I helt motsatt riktning rör sig sedan samlingen Silmän kartta (Ögats karta, 1992). De korta, gåtfulla dikterna söker och berättar var och en sin egen sanning. Inkluderat finns också korta aforistiska penslingar som vidgas till dikter. Även om vissa dikter kan te sig något hermetiska, bär de ändå på berörande element som tvingar en att läsa dem på nytt. Dikterna är medvetna om sig själva och ofta talar de även till sig själv.
Efter en längre lyrisk tystnad, då Kiiskinen publicerade två romaner, utkom Kun elän (När jag lever, 1999). Samlingen belönades med Rundradions lyrikpris Den Dansande Björnen. De till sin form strama och långa dikterna - oftast intvingade i strofer på två eller tre rader - utgår från en tematik som rör sig kring resan och dess faror och bakåtblickande kring en utvecklingsberättelse som vävs in i relationen mellan far och son. Som en central metafor står bilen, för "bilen är en lek,/bilen är en grav". Barnet ser det på ett annat vis - korset är ju ett svärd - och avslöjar såren på föräldraskapets yta, såren som är tillväxtens egentliga grogrund. Bildvärlden som visar upp vägar och olyckor varvas med inre syner och tankar och allt detta blir till långa böljande dikter där faran ständigt är närvarande, precis som i livet. Något okänt och större springer hela tiden bredvid dikterna och aktar sig för att visa sig, men ur stroferna växer åtminstone en sanning fram: ingens självtillräcklighet räcker i det långa loppet, vi behöver våra närstående, för ingen är ensam fri.

Kristian Huuhtanen
översättning Martin Enckell

Runoilija vaaran rinteellä (1989), Sillä ei ole nimeä (1990), Silmän kartta (1992), Suomies (roman,1994), Kaamos (roman, 1997), Kun elän (1999), Jänis ja vanki (barnbok, 2000), Jos minulla ei olisi rakkautta (roman, 2003), Jäniksen ja Vangin suuri matka (barnbok, 2005), Menopaluu (2006), Jänis ja Vanki sukukokouksessa (barnbok, 2006)


I (ur Landskapet bakom den kross...

II

IV

IX

X

XI

XVII

Sång

Radion

Metoden

Fjärmandet

Önskan

Någon annan

Nattens timmar

Om friheten i att klä av sig

Ingen

Jag faller upp