Spetshunden på resandehemmet har tystnat sedan mitt senaste besök,
i mig den älskades röst, en, många. Jag går rundan om tidningskiosken,
korvkiosken, taxistationen. Jag räknar upp dem, frågar: längtar jag efter
hunden, min kompis, vännen som hängde sig, förra årets älskades
ögon av sand (ur vilka en hel Sahara blåste för en stund sedan)?
Ett stadigt skall följde min hund och mig, och vår trofasthet
var ett talesätt i byn. Jag minns vännens barnsblick i ynglingens
ansikte, hans ständiga flyende skratt som ljudet av stenbockens
klövar på en smal bergsstig före störtningen, och min hud
vidrörs inte av en flammande ökens vind utan
av ett lätt regn, från ostnordost. Jag har gråtit för dem alla,
gjort upp räkningen. På mig själv ser jag nu med torra ögon
som på ett hus som gästerna lämnat, deras lukt dröjer knappt
kvar, dörren står slarvigt på glänt, brända brev i spisen.
Jag startar bilen. I knät har jag en annan hund
och huset står verkligen kvar och väntar, jag går omkring i rummen.
Kanske är kärleken, till och med driften bara en vana,
      en tvångsföreställning,
ett inlärt spår i hjärnan och efter fattat beslut lösgör jag mig smärtfritt
just i dag, en kort sommars långa kväll. Jag kör förbi taxistationen och
tidningskiosken. I vägvisarna söker jag namnet på ett nytt väderstreck.