Jag bildar en mening, en smidig, lång,
och flätar där in allt vad jag längtar till,
dig som du var en morgonen, brödet, barnens
trumpetande röster
och blykulan i min strupe, nersmält till
ett par ord, icke desto mindre

bildar jag min långa mening, lång, och långt ifrån
ska den bära sin kropp,
även om jag inte förstod dess syfte, inte ett ord.
Bara ditt osmyckade öra känner jag,
din andning av silver,
och bortom horisonten urskiljer jag linjerna
än i din hand.

En mening med glans, dofter, vikt. Rycker till
när någon jag känner går in i tystnaden.
Mening med sänkor och toppar, och ögats kärlek
när vår stora uppgift får rum i en enda blick.
Så genomvandrar jag dig, orden fylls ut
och ljuset utbreder sig
och tusen år gamla exploderar våra sekunder
också i dag,

jag samlar dina skärvor
mellan himmel och jord,
från min handled slickar jag upp ditt blod
medan här jag skriver in i det sista.