Jag kunde låta min hand sjunka ner i den mekaniska fågelns inälvor och lyfta upp en halvsmält historia i dagsljuset. Jag kunde berätta om en stad som en dag vaknade upp ur en tusenårig koma och var en kännande maskin, en betonghjärna som gungar i lera och kärrvatten. Jag kunde berätta om en stad som förälskade sig i en pojke från kineskvarteret så att den följde honom oavbrutet med övervakningskameror, om en stad som tynade bort för att den inte kunde vara människa Men eftersom livet inte finns i det som sker utan i språket det lindas in i, som öppnas och sluts som en veckad klädpalta, en kropp som svettas ur sina tunnlar, eftersom livet inte finns i det som sker, berättar jag inget för er. Det roar mig mer att irra bland lämningarna, under rämnande takfötter, att se bromsljus som glimtar i fjärran på gatan, fundera på hur livet är där borta, i flyende takt, på andra ställen, andra ställen. Se på denna hop, skulle jag säga om jag inte visste att ni bara har papper framför ögonen. Se hur arternas mångfald döljer sig i trä och plast! Hur är det då med speglingen i dypölen: om man riktigt sträcker sig ut, får man en glimt av de översta våningarna. De som bor där har då och då lyckan att till och med få se himlen. Vi däremot ser bara speglingar. Jag kunde ta tag i ljusets hår och rycka ner det hit, när det drar förbi i sin limousin, men det roar mig mer att linda in er i satsernas lump, ordens veck, ett återvunnet ljus.