SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

MERJA VIROLAINEN (f. 1962) har publicerat fyra diktsamlingar, Hellyyttäsi taitat gardenian (Av ömhet bryter du gardenian) år 1990, Tervapeili (Tjärspegeln) år 1995, Pilvet peittävät sisäänsä pilvet (Molnen täcker in molnen i sig) år 2000 och Olen tyttö, ihanaa! (Jag är ett flickebarn, underbart!) år 2004. Hon har även skrivit en bok om schamanism och trolldom, samt skådespelet Täyttymyskomedia (Uppfyllelsekomedin) år 1993. Därtill har hon gjort ett stort antal översättningar, inkluderande bl.a. Keats, Shelley och Dickinson, samt modern indisk poesi.
DEN SKROVLIGA FRIKTIONEN MELLAN MOTSATSER
 

Jag är den sista dikten
innan skrivkonsten upphör:
med mina anfanger torkar man sig i ändan,
återgår till att diskutera
...(om poesi)...
Få av min skapares kolleger
förtjänar inte att kallas idioter.
Har du, min diktare, äran att vara
Rabelais, Diderot - eller, vem vet, Kallas?
Saksamma, namn är det första som jag glömmer!
Jag är den sista dikten
före samlandet av böcker,
talandet i etiketter:
du, min diktare,
kommer ännu att ha roligt ihop med mig!
Så tinade vi upp tillsammans.
Häll då upp åt oss båda
av det där vinet! Va? Det billigaste!
Du verkar just inte att vörda poesin!
Och så små glas! Och så lite!
Utan orsak tror de också att min skapare är en suput,
fast det är jag som tömmer glasen.
Inte trodde du väl på allvar
att jag skulle öppna mig så lätt?

Sådär, må nu livet se
oss varma med dina ögon.
Må vinet få livet
att bli betuttat i oss:
den fullkomliga konsten är diktens kärna,
och den når man bara genom att leva.
Nån stolle blev berömd
för tanken att varandet är.
Nåväl, jag fortsätter: livet
för liv. Tiden tar tid.
Töm glaset, min poet!
Och påfyllning! Knuffas inte, vi ryms
på samma rad båda två.

Jag föddes ur handen på henne
som dikten kostade kärleken.
Känner du hennes ensamhet
när kvällens mörker har fallit,
det regnar ute och hon talar
till sin kärlek genom oss?
Jag är den sista dikten
innan skrivkonsten upphör,
stunden när tomheten är tyngst.
Någon trodde att jag och mina likar
var dåliga, för att vi inte snålade:
strofer så naturliga
som om de inte fanns.


Jag fick dig bara för en natt

Redan din blick gör mina sjöar...

Jag leker butik

Jag sjunker

Fortfarande

Med Gambina som springare

Vad hjälper det att dra ut på det

Du fimpade mitt hjärta i en papp...

Björnparken

Narkissos med finnigt nylle

Gourmet

Menstruationssång

Ljusterbåten glider ur vassen...

Min vän, mot min vilja

Hur många gånger har vi skilts åt?

Stilla susande som sand

Jag sluter ögonen och öppnar dem...

O rygg, skimrande pergament

Vid den här tiden nästa år

Nej, han växte inte ännu

Från efterfesten går alla andra

Om natten, dygnets ljusaste tid

Från sina rötter ville

Farväl, mitt förnuft, farväl

Jag är den sista dikten

I Helsingfors finns inga neonljus

1.

Genom att tala på nära håll skap...

Ingenting har varit

När spoven sjunger

Mammas doft är puder

Mommo, du lyfte ditt silkespappe...

Höstnatten stannar upp när jag...


 
Ur Tervapeili (Tjärspegel), 1995. 
Översättning Henrika Ringbom.