SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

MERJA VIROLAINEN (f. 1962) har publicerat fyra diktsamlingar, Hellyyttäsi taitat gardenian (Av ömhet bryter du gardenian) år 1990, Tervapeili (Tjärspegeln) år 1995, Pilvet peittävät sisäänsä pilvet (Molnen täcker in molnen i sig) år 2000 och Olen tyttö, ihanaa! (Jag är ett flickebarn, underbart!) år 2004. Hon har även skrivit en bok om schamanism och trolldom, samt skådespelet Täyttymyskomedia (Uppfyllelsekomedin) år 1993. Därtill har hon gjort ett stort antal översättningar, inkluderande bl.a. Keats, Shelley och Dickinson, samt modern indisk poesi.
DEN SKROVLIGA FRIKTIONEN MELLAN MOTSATSER
 

Genom att tala på nära håll skapar man
det största avståndet,
det är i min smak:
i min barndoms ensamhet
skulle jag ha gett min röst för närhet.
Från tröskhuset bar jag
en taggtrådsrulle över huvudet,
bredvid stigen fanns en sten
vid dess fot växte smultron.
Jag lade ner taggtråden
åt åkerrenen att bära,
böjde mig ner och såg,
hur handen sträcks ut,
plockar i munnen
min skuggas blodsdroppar.


Jag fick dig bara för en natt

Redan din blick gör mina sjöar...

Jag leker butik

Jag sjunker

Fortfarande

Med Gambina som springare

Vad hjälper det att dra ut på det

Du fimpade mitt hjärta i en papp...

Björnparken

Narkissos med finnigt nylle

Gourmet

Menstruationssång

Ljusterbåten glider ur vassen...

Min vän, mot min vilja

Hur många gånger har vi skilts åt?

Stilla susande som sand

Jag sluter ögonen och öppnar dem...

O rygg, skimrande pergament

Vid den här tiden nästa år

Nej, han växte inte ännu

Från efterfesten går alla andra

Om natten, dygnets ljusaste tid

Från sina rötter ville

Farväl, mitt förnuft, farväl

Jag är den sista dikten

I Helsingfors finns inga neonljus

1.

Genom att tala på nära håll skap...

Ingenting har varit

När spoven sjunger

Mammas doft är puder

Mommo, du lyfte ditt silkespappe...

Höstnatten stannar upp när jag...


 
Ur Tervapeili (Tjärspegel), 1995. 
Översättning Henrika Ringbom.