Hästen gäspar, dess ögon rynkas
och krymper till spansk peppar, tänderna
vidgas, Attilas välde.
Himlen lyses upp, Gud ler,
hela Mongoliet, dock inte Novgorod,
rosens hem, och gumman hoppar i brunn
i en båge och med fart, i en torr brunn
fylld av torra löv och snö.
Inget fel på att sitta där.
En accent öppnar kontrabassatsen, Skymningens Ängel,
gumman, tenoren i hörnet öppnar sin röst.
Tsaren byggde huset och om inte
rösten bär till alla hörn, faller huvuden.
Lorin Maazel dirigerade med ansiktet
och inte med en pinne, skällde ut alla, var inte
en skivinspelande typ, inte en gumma i brunn.
Satt bara där som Mongoliet,
ett snökvävt Leningrad, nedfryst
som stridshingstens leende.