SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

SIRKKA TURKKA (f. 1939) har skrivit fjorton dikt- och prosasamlingar. Turkka fick Finlandiapriset år 1987, Rundradions lyrikpris Den dansande björnen år 1994 och Eino Leino-priset år 2000. Hon har även arbetat som djurskötare och stallmästare.
DET ÖDMJUKAS HELGD
DET ÖDMJUKAS HELGD 

När man karakteriserat Turkkas poesi har man betonat själva språkets centrala position samt dess dynamiska väsen. Formmässigt har hennes verk växlat från stram och avskalad naturlyrik till vitt famnande prosadikt. Språket i sin tur har växlat från elegisk känslosamhet till slang och till ett idiom som är predikandets, besvärjelsens eller bönens. I flera av Turkkas samlingar finns en riklig mängd dikter som långt bärs upp av en konsekvent invävd upprepning. I ifrågavarande samlingar accentueras även rytmens andel. Inte minst upprepningarna ger intensitet åt dikterna, gör dem suggestiva, och för tankarna till trollformler eller besvärjelser. Den exceptionellt frekventa ordupprepningen
skapar å sin sida nya betydelsenyanser ur växlande sammanhang, och strofernas varierande längd, pauseringen och det fonetiska materialets rikedom inverkar direkt på rytmens intensitet.

Även om Turkkas författarskap präglas av betydande variationer i såväl språk som stil, finns i hennes verk en återkommande specifik grundstämning delvis uppburen av en för henne central kärnvokabulär. Naturen, djuren, och sorgen, ensamheten och döden, intar en central plats i hennes diktning. Dessa i centrallyriken ofta förekommande teman, som kan te sig nog så traditionella, behandlas av Turkka på ett fräscht, även överraskande sätt. Speciellt med humorns hjälp, och med ett bildspråk fullt av kontraster, låter Turkka sin poetiska slägga dansa över ångestladdade fenomen. Hon kombinerar även skenbart oförenliga element eller presenterar i vardagliga, t.o.m. banala sammanhang det som traditionellt hållits för värdefullt eller sublimt. I synnerhet gestalter ur den kristna mytologin drabbas av Turkkas polemiska sarkasm. Samtidigt kan Turkka omvandla det vardagliga till något vackert och heligt, upphöja det jordiska. Dylika paradoxala drag förekommer ofta i den värld hennes poesi utgör. Antitetiska begrepp jämställs och förenas, blir lika varandra och kompletteras av varandras egenskaper. Detta sker bl.a. med begrepp som liv, kärlek och död; vinter, höst och sommar; styrka och utmattning; ensamhet och samvaro; nuet och det förgångna; närvaro och frånvaro.

I Turkkas dikter finner man även klara kontrasteringar. Den för världsbilden mest centrala skiljelinjen går mellan natur och kultur. Naturen, det primära och självklara, omsluter dikternas värld, och det är till naturen diktjagets liv och vardag, känslor och upplevelser helgjutet sammanlänkas. I Turkkas dikter är även människan en del av naturen. Naturen inverkar, såväl på gott som på ont, på allt och alla. Naturen existerar på ett konkret, på ett symboliskt och på ett mytiskt plan. Den konkreta naturen utgör den värld där dikterna utspelas, och där de för naturen specifika cykliska fenomenen - födelse, död och årstidernas växlingar - förverkligas. Ingen idealisering råder när det gäller naturen som reell omgivning, naturen visas som den är, en integritet med egna lagar. På det symboliska planet inverkar det kännande och iakttagande jagets sinnesstämningar på hur naturen visualiseras. Samlingar där dödens och avskedets teman är förhärskande fokuserar på höstliga landskap, på regn och gråhet. Turkka använder ofta naturfenomen för att åskådliggöra lidande, hopplöshet och orättvisor. Även metaforerna som beskriver diktens jag och du ansluter sig så gott som undantagslöst till naturfenomen eller olika djur. På det mytiska planet har naturfenomenen inte mycket gemensamt med det de egentligen syftar på. De har abstraherats så att t.ex. skogen i olika samlingar får olika betydelse. Även stenen och trädet får sina egna mytologiserade specialbetydelser.

I Turkkas dikter hänvisar kulturen till allt det som bär spår av människans verksamhet. Till rummet som människan bearbetat, oberoende av om det är en åker, en gård eller en byggnad, hör epitet som tomhet, ihålighet, grymhet och kyla. De av människan resta maktstrukturerna rasar och den mänskliga kulturen blir reellare i lidandet och döden. Ideologierna och religionen, skapade av människan, är destruktiva och förvrängda, och i Turkkas poesi ges de ytterst sällan några som helst positiva drag. På det individuella planet är alienationen det primära. Den i Turkkas dikter allestädes närvarande känslan av ensamhet och främligsskap accentueras speciellt när jaget definieras i relation till människor och människogrupper. Djuren däremot är identifikationsobjekt, även kumpaner. Djuret befinner sig i den mänskliga rangskalan högre än människan. I Turkkas poesi är hunden och hästen till sitt väsen nästan överjordiska, de får helgonlika drag och är typiskt nog representanter för det ställföreträdande lidandet. Deras roll som företrädare för godhet och oskuld i människornas värld framhävs.

Grundstämningen i den världsbild som öppnar sig när man läser Turkkas poesi är pessimistisk. Hennes viktigaste teman - sorg, ensamhet, död - framträder i alla hennes samlingar, även om förhållningssättet varierar. Ibland är gestaltandet av den subjektiva sorgen i all sin expressivitet direkt skakande, ibland skapar hon distans med hjälp av humor och ett kontrastrikt bildspråk. Turkkas metod har i något sammanhang beskrivits på följande vis: om tragiken och sorgen växer sig för stora, måste det tragiska brytas, för att man skall kunna klarlägga dess väsen. Ett sätt är att parodiera ett patetiskt diktspråk.

Tarja Puustinen
översättning Martin Enckell


Huone avaruudessa (Ett rum i rymden), 1973
Valaan vatsassa (I valens mage), prosafragment, 1975
Minä se olen (Det är jag), 1976
Yö aukeaa kuin vilja (Natten öppnar sig som säden), 1978
Mies joka rakasti vaimoaan liikaa (Mannen som älskade sin hustru för mycket), 1979
Kaunis hallitsija (Den vackra härskaren), 1981
Vaikka on kesä (Trots att det är sommar), 1983
Teokset 1973-1983 (Skrifter 1973-1983), 1985
Tule takaisin, pikku Sheba (Komm tillbaka lilla Sheba), 1986
Voiman ääni (Kraftens röst), 1989
Sielun veli (Själens broder), 1993
Nousevan auringon talo (Den uppgående solens hus), 1997
Tulin tumman metsän läpi, 1999
Niin kovaa se tuuli löi, 2004 Runot 1973-2004, 2005


Saliga äro de andligen fattiga

Jag vill inte se Ignatios blod

Hästen gäspar, dess ögon rynkas

Jag står på taket, det blåser,...

Önska dig vadhelst du vill, vad...

På vintern sprang här en varg...