If you know, how something should be done,
it is not worth doing.

- Robert Rauschenberg -

I

När jag ska uppfinna dem
tar jag botanik och zoologi till hjälp
och lexika över språk
som jag inte kan.
 
Jag tar till hjälp
de smeksamma formerna hos
bebodda trakter, bostäder, möbler
som kropparna anpassar sig till i olika länder.
Förbannelsen som klockorna
överallt utslungat med en röst
och vars innehåll växlar efter tidszon.
Slutligen använder jag mig av masker
som de använder.
Jag håller koll på dem.
 
Kanske spar jag till mina pensionärsdagar
den största utmaningen, den som inte existerar:
den ”normala” människan.
När jag ska uppfinna henne
tar jag till hjälp mig själv
som jag då känner genom de många frågorna:
 
Varför öppnar jag balkongdörren
och låter balkongen slappt glida inunder mig
likt soluppgångens ljus?
Håller jag på att lämna
denna ö som har blivit trång?
Varför ska just jag räkna barnen som väsnas på gården,
jag läser Hafiz’ dikter om igen –
 
                 Varför hatar poeterna dig så, Hafiz?
                 Därför att alla har inte fötts med gåvan,
                 den fullkomliga makten över det sköna ordet,
                 bläckets språng ut i den osynliga världen!
 
samtalar i direktsänd radio
ledigt om flyktingfrågan?
Hur kommer det sig att jag inte glömmer bort
konsten att andas och kvävs till döds?
Varför är det inte just jag som bankar huvudet
i väggarna eller kryper in under sängen
och ropar: Mu?
 
Varför går jag inte i sjukhuspyjamas
upp och ner en vit korridor –
kikar ner i varje blomkruka
med ett öga
och undrar: Vad är det här för något?
 
Hur kan jag röra mig bland obekanta
precis som alla andra?
Hur kan jag identifiera mina händer som delar av mig själv,
lyfta dem mot strupen utan att känna fasa?
Rösten kommer ur min strupe, en låg röst
uttalar ord, bildar åsikter
som aldrig bildar mig?
 
II

Visst kan du göra en människa
som smeden Ilmarinen gjorde en kvinna av guld.
Varje dag bygger du av dig själv som material
universalmänniskan.
Du bygger som man bygger fred
på slagfältet, stoft för stoft –
du bygger henne
över vattnen
genom handpåläggning.
Du bygger henne
av den visa åldringen som ofta påträffas i barn
         vilken har gjort sig en ö på slätten:
               a plain bright to look on, locked in ocean.
 
Av allt som finns till hands
bygger du henne:
av ditt sinnes Sorgsenhet,
av omognadens Skatt,
av bitterhetens Njutning,
av omständigheternas Onaturliga
och slutligen av saknadens Ärr,
av ylletröjan tömd av Döden
bygger du Henne
som hänger på din vägg i form av skalp.
Av relationerna mellan alla saker,
Av det bortglömdas isberg
         (1/20 syns ovan ytan, resten bevaras i havets minne)
mejslar du  formerna.
Genom att kasta överbord
kölhala
stöta ner i brunnen
bygger du henne.
 
Brunnen,
när brunnen befinner sig i rätt tillstånd
är det likgiltigt vad man kastar ner i den:
någon viktig önskan går då  i uppfyllelse.

I rätt tillstånd, följaktligen
bygger du henne.
Till minnesmärke, brännmärke,
fyrtorn bygger du henne,
till bål att bränna människor på.
 
Och när hon är färdig kan du fråga
häpet: ”Vad har jag givit för tecken?”
Med stor skicklighet
Har du förfärdigat en delikat anrättning
av en giftig igelkottfisk.
 
 
III

Gör människor, men kom ihåg
att det inte är så lätt.
De är överraskande udda:
alla vanliga människor jag känner
(som Timandra Frit eller Monna Marginalia)
uppför sig trots sin vanlighet
ofta besynnerligt,
till och med så besynnerligt
som Boris Bueno för det mesta
eller Herbifilia Hydropsyke hela tiden
så att man skulle faktiskt kunna blanda ihop
de förstnämnda med de sistnämnda!
 
Jag tål inga extrema åsikter,
strängt talar man bara till dem som inte förstår.
Den som förstår bygger försiktigt,
hon samlar ihop allt som hon varit med om
och drar slutledningar som kan omprövas.
Till den som förstår är det ingen mening med att tala
om sådant strunt som ”det rätta”
eller ”det enda sättet”.
 
 
IV

Du gör människor
lika bra som andra gör.
Jorden producerade oss på samma sätt som
den öppnade brunnar i sin yta,
odlade lingonris och hjärnhalvor.
Jorden producerade oss genom tidernas lopp
som när man drar en handske ut och in –
utan att förglömma mors och fars insats.
 
Vi lovprisar änglarna med våra tungor,
genom att vara oss själva
eller genom att tänka med andras hjärnor.
Genom att sköta vårt
eller genom att låta andra sköta det
eller låta bli.
 
Du skulle inte vilja göra dig själv!
Du skulle vilja gå under jorden,
de flesta olyckliga människor jag känner
har redan gått under jorden,
du vill ändå inte dö.
 
Varje gång du ger dig av hemifrån
kan det hända att du försvinner.
Om du lyckas försvinna
förlorar du vad du kommer ihåg.
Så länge du älskar det förgångna
och kommer ihåg är det svårt att försvinna,
alltför svårt, övermäktigt.
 
Minnet är det enda verkliga.
Det enda som existerar är denna enda käpp,
du håller i den och böjer den
så länge du orkar,
så långt, tills du nuddar vid marken.
 
 
V

Du bygger dig själv
men en viss mängd självdestruktiva tankar
är nödvändig ur självbevarelsesynpunkt:
du skulle redan ha krossats många gånger
om du inte hade tänkt igenom i detalj
vad det skulle innebära.
 
O, du har klarat dig igenom mycket:
fågelskiten har tvättats av din hjässa.
Du har tillfrisknat efter dina kriser
och förstår fler än vad du gjorde tidigare,
du skulle kunna göra dem alla:
du förlåter dig själv
som aldrig förr.
 
Du växer med ett halvt kilo om dagen,
vem vet vad det blir av dig en dag,
De Goda Tingens Heliga Moder!
 
 
VI

Du har gjort allt vad du kan.
Hundratals medborgare har uttryckt sin önskan
att bli som du. Å andra sidan
har de också uttryckt sin önskan
att adoptera barn från yttre rymden.
 
Snart befinner sig alla människor här.
Vilken trängsel, utrymmesbrist, sinnesvidd,
täthet, överbefolkad jord.
 
Mittibland andra, ge ditt allt och ta vad du kan
(den som inte tar, ger heller inget).
Utöva också barmhärtighetens gamla dygd
så att du må älska dig själv
såsom man älskar välgörare.
 
Dra upp dig på torra land
mellan vinnarnas ben.
Och om jag låter cynisk
tro inte på mig då,
du tror ju på jultomten.
Tro inte på mig,
du tror ju på det goda
och det onda med.
Tro inte på den klarhet
som du med egna ögon ser lysa på himlen.
Tro inte på kraften
som du känner röra sig under jord.
 
Tro inte på mitt prat
prat finns det så det räcker.
Jag tror mig höra det på många platser,
jag tror mig ofta höra det.
Människor pratar för sig själva
eller till någon annan
som är en sten i strömmen:
ändrar strömmens riktning.
Även en inbillad samtalspartner
kan ändra strömmens riktning.
Människan har alltid någon

talar, när hon inte sjunger för sig själv
och förklarar sig själv
och andra, förändringen.
Allt, likväl
och, och att det består.