Utan minsta dramatik
tilltar och avtar månen.
Jag vill veta vad det betyder att bullret tystnar.
Jag vill veta vad det betyder att undfly problem.
Jag vill veta vad det betyder att äta jord
och att svälja tungan.
Jag vill veta vad själen betyder.
När insjöns ytvatten är varmare än luften
bildas älvor.
Likaså över asfalt vid liknande förhållanden.
Jag vill veta vad det betyder att problem försvinner,
och att kasta sig under tåget? passionerat,
omedelbart! vill jag veta
vad det betyder att försvinna,
att lindras, att glömmas, att dämpas.
 
All död och fasa på okända
vatten, på slagfält, i barnsängar,
hur tystnar det, dämpas tills
det är svårt att tro, fast man vet –
svårt att tro, fast man ser det
förgyllt, graverat i marmor –
svårt att tro att det har varit, att ”de”
kände fasa och död;
att ”hon” kände; att ”vi”
 
på vatten, på fält, i sängar
finns ingen annan död och fasa än
min, min, tills det tystnar.
Självbiografi
är rätta ordet
för att beskriva
det finns inget annat ord
för att beskriva
 
Hjärnan gör ingen skillnad
mellan att se, att göra och att inbilla sig,
därför är fantasiövningar effektiva.
Följ ledaren.
Men världen är en spegel, om ledaren går till höger
måste du gå till vänster.
 
En glimt av den blå himlen.
En glimt av Picasso i arbete,
en glimt av sopkärl som välter
och en skrattande buddha i en lyftkranskrok.
Fokusera på inälvor som rinner ut
och fortsätter att rinna ut och fokuseras.
Medvetandet strömmar inte utan bryter, klipper av.
Byter berättare, byter rytm.
Byter synvinkel, tid, plats,
från en logik till en annan.
 
I medlidandet känner du
död och fasa som i ditt eget skinn.
Själv i ljusan låga ser du
dem som har förlorat allt,
som förlorar till höger och vänster,
för vilka allt går snett,
vilka drabbas av allt som sker,
av vilka man kräver det omöjliga,
vilka blir uttröttade, stötta åt sidan,
vilka blir jagade, vilka måste fly,
vilka måste känna tillit, av nödtvång,
passionerat älska ingenting, minsta
åtbörd, artighet, andrahandsvetande,
dem som aldrig hann knysta
innan det var för sent
och vilka nu gapande, strålande
inte förmår annat än ropa:
”Mer! Mer! Mer!”
 
Attraktionens fars som binder
den blå planetens invånare vid varandra,
vid den stilla, böljande golfplanen.
Jag glömmer medvetet alla berg –
berget, machomannens håriga bröst
och kapellet på sluttningen badande i solsken
som ett gyllene smycke om hans hals.
 
Jag kan inte tro mina ögon,
ännu mindre kan jag tro på Guds tal.
I konsten lever för övrigt den enda gud
som jag har sett. Jag har just kommit
till världen, det var inte länge sedan,
som häst eller hund vore jag redan död,
som människa föll jag ner i en grumlig
flod som bölar som en tjur, jag trängde
mig in genom grottans öppning, lade mig
tillrätta på min plats i pusslet, uppfyllde
skaparnas förväntningar, anpassade mig
så väl att jag känner martyrernas smärta
där självbevarelsedrift inte ingår, det hörs
inte ett knyst från katakomberna,
 
och se: här
är jag.
 
Människan lyfter sina händer
när vägen öppnas framför henne.
Du anländer och ser, efterhand talar
dina egna lemmar, delar om för dig
att de inte är vad som utlovats första dagen:
läpparna är inte fuktiga, mjuka, diande,
blygdläpparna är inte fuktiga, mjuka, diande,
pannan är inte hög, välvd, förundrad,
ögonbrynen är inte höga, välvda, förundrade,
och inte ögonen heller, ögonen – deras belägenhet
är inget att hurra för under den låga pannan.
 
Vad har Timur Lenk-passet,
Schönberg-kören i Wien
och karusellerna i Bordeaux för gemensamt?
Det att jag har hört eller sett dem,
förnummit, anat, hört talas om,
bär dem med mig. Självbiografi
är rätta ordet –
 
och läsarna som vågat sig på att
prata med mig,
barndomsvännen som skriver till mig från fängelset
och undrar om jag verkligen inte är nyfiken på
att veta vad det har blivit av honom.
Skolkamraten skriver från mentalsjukhuset
med värme, välvilja, ger sitt bästa:
”Jesus kommer till Akademiska Bokhandeln i Helsingfors
år 2006, om du vill träffa Honom.
Se till att du år 2017
bor någon annanstans än i södra Finland
som då kommer att täckas av havsvatten”.
 
Köttfärs, vi är alla
köttfärs.
Den uppgiften har jag fått av min far
när jag var barn, han varnade mig för att
gå ut på vägen där bilarna kör över barn
och gör köttfärs av dem. Jag trodde på det
men jag tänker att vi är faktiskt
köttfärs hela tiden, vi består av
död, jag är närmaste direktöppna sopnedkast
till helvetet, jag stinker av ruttnande
köttfärs, min hjärna är ett par kilo
köttfärs, det är förvånansvärt att man kan
njuta så mycket av köttfärs.
När jag var lika gammal som Kristus
vid korsfästelsen, tänkte jag att nu är
människoåldern uppnådd, åtminstone
symboliskt, även genomsnittligt, i historien –
utöver denna är allt lyx.
Överflöd. Minusmärkta år.
Som om köttfärsen mystiskt upphöjdes
ju längre tid som gått efter bästföredatum.
Desto mer, ju längre
man står mitt i vägen
utan att det kommer någon lastbil.
Fiktionen kommer sist,
kommer och kvarstår som bestämmande.
Hur lite ansträngning krävs det av döden
för att täcka över en sådan mängd ansträngning.
Den understa raden kvitterar allt,
självbiografi
är rätta ordet.