Vi glider på middagstidens bricka,
åker skidor, slalom längs molnvidderna.
På flygplansvingen står det: Gå inte
utanför markerat område,
det skulle inte falla mig in, det lovar jag,
för övrigt är det kallt, -65  C.
Snoret rinner, jag tar mjältbrandsprov
i min näsa, jag saknar dig! inte ens
i bitande kyla kan jag
koncentrera mig på det befintliga,
befinna mig där jag befinner mig.
I höjden är vi
 
utan tvivel
minst 11 880 meter.
Det där molnet har en osedvanlig längd
för att vara berber, hjässan snuddar vid
himlens vita änglar. Ja
det är en stjärnhimmel nattetid,
det får man vara tacksam för,
om jag till råga på allt inte vore
tacksam, vad kunde det få till följd?
Europa ligger under ett duntäcke
trött på dem som kommer från
himlen, den klara, blixtarna
molnens revben slår ner
i den gudomliga komedin.
 
Håll tyst, encyklopedi.
Begreppen svider i dina öron
när du inte vet vad som finns bakom dem,
tacksamhet, frihet, kärlek. Oskulden
är ett vitt hus och en tom flaska,
blev du klokare nu. Det rurala landskapet
sett från ovan en utnött mockajacka,
en maläten uppstoppad ren, vad saknas
i denna bild. Skuggorna
av jetplanens strimmor drar ett kryss
över den.
 
Jorden har alltid varit täckt av växter
och dekorerad  med snäckor. Det är väl inget
under om några av dem bevaras, förevigas i sten
eller kåda, marmor, mjuk substans.
Men är det möjligt
att en endaste portion spaghetti bolognese
blir konserverad under några förhållanden?
Berg blir ludna som björnfällar,
förvandlas till aska,
romantiska stränder blir förstenade,
meddelanden försvinner från telefonsvararen,
men det tillfälligaste av de svagaste
behåller sin form, blir kvar,
berör våra sinnen, ställs ut till beskådan,
får genom en slump sitt värde,
en meningsfull kärna.
 
Graniten svajar.
Människan vill veta
sin exakta plats, uppskatta
berggrunden på känn, och hur länge
man kan hålla fingret i en ljuslåga
innan det brinner –
och om man har sten under fötterna
har man det över sig? och vilken meteor
skulle falla ner på just mitt huvud
om jag skulle leva länge nog? och
har jag redan överlevt den stund
då jag skulle ha dött?
och kommer jag att köra huvudet
genom grå granit
till och med på kyrkogården.
 
Men här finns en yta som inte
krackelerar: horisonten.
Man kan fritt välja ut
en godtycklig punkt
var som helst på jorden
och man kommer att upptäcka
att alla blickar till slut koncentreras på den.
Innan dess genomför de dock
en ofattbart komplicerad
figurdans i koordinatsystemets
fyra dimensioner.
 
Jag ser genom det ovala fönstret
hur vi kommer fram till målet.
Jag är inte ett dugg berörd.
Sedda från ovan i solsken
är städerna spegelkross i  vilket
minnena reflekteras i förvridet skick.
Du knyter din hand
smeker intet.
De döda borde begråta
de levande
inte tvärtom