Det är morgon, hökarna jagar.
Skrämmande är andra livsformer
som ser inget värde i mänsklighet:
den mörka skogen, rovdjuren, maffian,
för hederliga medborgare extremisterna,
för alla fienden, grannen, Den Store Satan.
På väg hem från krogen är du rädd för spöken,
smygande buskage, det är inget av Shakespeare.
Du är rädd för landet, fosterlandet för vilket din
  mänsklighet
har inget värde. För en gul eller rosa stjärna.
För alla namngivna stjärnor, benämnandet
tämjer dem inte fast det tämjer ditt undermedvetna.
För Vintergatans råa härskarinneröst. Och tro inte
att allt är relaterat till allt, för övrigt har jag haft
  bekanta
som trodde det och fann det ändå bäst
att ta livet av sig. Jag är inte rädd för dig
och längtar inte efter dig hela tiden men
älskar dig, låt dig bara finnas, finnas för
guds skull, finnas i vattenytan, på himlavalvet
när jag blickar ditåt, som tur är kan jag inte
namnen på stjärnorna, jag benämner dem på nytt

efter dig och barnet som du träffar en gång
i månaden och din döende mamma och dina
ensamma vänner och ditt trasiga förflutna.
Jag stryker ditt huvud som en sprucken kanna,
vadå det finns inga alternativ. Tack i alla fall
att du tycker att jag är en bra människa