Den mjuka ärmen i parkens
mörkgröna aftonklänning, tunneln –
stigen vi går genom parken.
Vi famlar oss fram genom ärmen
som en underlig hand som söker efter ljuset.
Den böjliga, sökande handen på en underlig kropp.
 
Vi lyssnar till nattens ljud, sågandet, knackandet,
snickrandet i buskagen.
 
Fest, viskar vi
lösenordet till varandra.
Detta är festen.
Man kan inte tacka nej.
Man kan inte ens lämna lokalen
när festen väl har börjat.
Man hinner inte gå hem
innan festen börjar på nytt
mitt på vägen.
 
Måsarna lyser i gräset –
fågelspillning på en våt, svart staty.
Du har funnit människor som ser ut som du,
som är som du, snidade av samma kistvirke.
Svarta båtar flyter
även under deras ögon.
Även de tror att våren kommer,
att festen börjar i varje ögonblick.
 
Fyrverkerierna exploderar
ut ur sina egna kärnor,
raketerna bringar något avlägset till närheten
och spränger det sedan, ditt ansikte.
En lämplig upplevelse i samband med en fest
eller hur, man kan inbilla sig att något förändras.
Festdeltagarna som hämndens gudinnor,
erinnyerna utsöndrar konfetti,
tomflaskor.
 
Du ser din bild i vattenytan:
det är du men du är inte den.
Stenmuren vittrar, löses upp i vattnet,
hugget i mörkret.
 
Lampor tänds i parken
i tre färger: rött, blått och violett.
Havet som är så djupt på andra ställen
svallar som ett svart tuggummi,
en svart gummiflotte slinker
in i ditt öra.
Sanden rasslar in i ditt öra,
in i ditt huvuds timglas.
Näsan kastar en lång skugga
som om ditt ansikte vore ett solur,
ett solur i den mörka natten.
 
Någon slår en röd clownnäsa
rakt in i ditt ansikte, du vänder
dig om för att se dig om.
Furierna dansar vaggande,
högtidliga och ofrivilligt komiska,
håller i sina kjolfållar i virvlarna,
i de tysta strömmarna som ledsagar dem.
 
Säg mig, vad var det partyfolkets
övergivna ungar sade
när de sprang förbi dig
och skrek pang pang.
Hade de något att anmärka?
Av ljuden växer det fram ett språk hos barnen,
språket är en stor dödsryttare
och kör runt runt
i en klotbur.
 
Känner du alla festdeltagarna nu?
Namnen flyter omkring som flaggor i strömmen.
Namnen driver bland flytande sopor.
Namnen samlas upp på brickor som engångsmuggar
och kastas bort till slut.
 
Där träden tar slut,
parkallén upphör,
tränger den blinda handen fram ur ärmen.
Festen är slut
 
innan den har hunnit börja,
vi går vilse i ett hinderlöst mörker –
ett vitkalkat
mörker.