Vinterstormarna har dragit förbi
och i morgonen tonar takens och
tornens sakristia fram. Himlen
står som ett grekiskt hav
och i solen förvandlas stadens rök
till välvilliga tecken på gynnsamma val,


och musiken stiger som förut
bleckets sakrala kör höjer stråkarna
till höjderna, ledsagar dem
åter tryggt mot marken medan min
privata hänryckning håller mig i sitt grepp


men denna morgon märker jag - för första gången?
- att det Stora och Gemensamma inte slår följe med mig
och att världens Vilja inte längre förmår resa sig
under sin svarta börda, och plötsligt har jag
försenat mig från sammanträdet där ofödda
skulle föreläsa kring ännu obekanta ämnen.
Idag mörknar kvällen alltför tidigt


men fortfarande spelar den ensamma cellon
sin svävande, erinrande melodislinga, vackrare
än någon musik jag känner.