SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

PENTTI SAARITSA (f. 1941) debutsamling Pakenevat merkit (De flyende tecknen) utkom år 1965. Efter det har han gett ut ett tjugotal diktsamlingar. Saaritsa har även gjort en ansenlig mängd översättningar, speciellt av latinamerikansk lyrik.
SAMHÄLLSKRITIKER AV DET SORGMODIGA SLAGET
SAMHÄLLSKRITIKER AV DET SORGMODIGA SLAGET 

Pentti Saaritsas dikter är en fortlöpande kommunikation mellan diktjaget och världen. Dikten tar ofta avstamp ur detta jags iakttagelser, med sina dikter kommenterar jaget de omgivande fenomenen och tingen. Världen byggs upp via iakttagelsen: utan iakttagare finns inget att iaktta. Saaritsa har själv understrukit vikten av att poeten besitter en verbal, en visuell och en begreppslig associationssensibilitet: poeten bör ha en förmåga att se fenomenen och deras inbördes sammanhang ur överraskande synvinklar, likt en novis. Utgångsläget i dikterna är ytterst subjektivt: en central plats intas alltid av jaget, vars relation till världen ofta belyses tematiskt fokuserat. Trots sin extrema individualism är diktjaget således inte avskild från sin omgivning. I dikterna understryks ofta existensen, detta att existera i världen och specifikt i samhället eller naturen. Dikterna är ytterst utåtriktade.

Pentti Saaritsas debutsamling Pakenevat merkit (De flyende tecknen) utkom år 1965. Verket innehåller ett flertal prosadikter. Redan dessa tidiga dikter rör sig tematiskt i detta att existera i nuet och i sina minnen. Jämfört med Saaritsas senare produktion är de tidiga dikterna formmässigt mycket splittrade. Redan i de följande samlingarna Huomenna muistan paremmin (I morgon minns jag bättre, 1966) och Varmuus kerrallaan (En säkerhet i sänder, 1967) blir formen helare, dikternas tankevärld klarare, och dikterna som sådana lättillgängligare. Kärvheten förblir dock ett bestående drag i Saaritsas lyrik. En i övrigt följsamt flytande dikt kan han kärva till med dissonanser i form av motsägelser eller nästintill surrealistiska bilder som sedan ändå harmonierar med diktens början:
\"I månadsskiftet november-december någon gång/under halvmulna förmiddagar i Finland/uppenbarar sig på ytan av lackerade träföremål/ca 300 år gammalt/holländskt ljus.\"
(Maailmaa köyhempi, En värld fattigare, 1988)

I Saaritsas diktning befästes under 1960-talet till bestående teman tillvarons former och möten, möten än med det samtida Europa, än med en framtid såsom den speglas i ett barn, än möten med staden som reser sig i eufori efter betalda krigsskadestånd.

Under 1970-talet blev Saaritsas dikter mer komprimerade och avskalade och fick därmed ett mer aforistiskt uttryck. I början av decenniet utkom även den vänstersinnade poetens klarast politiskt profilerade samlingar, Jäsenkirjan lisälehdet (Medlemsbokens tilläggsblad, 1971) och Syksyn runot (Höstens dikter, 1973). När Saaritsa är som mest politisk är han kompromisslös och ytterst slagfärdig:
\"Kamrater, akta er,/se upp/varifrån applåderna kommer.\"
(Syksyn runot/Höstens dikter)
Dikterna talar ändå aldrig med massans och samhällets röst, det är individens röst och erfarenhetsvärld som urskiljs i texten:
\"de cirklar spejande/efter det viktiga,/upprörs sakteligen längsmed kvällen/börjar viska/och mest av allt är de rädda för att bli förstådda/rätt.\"
(Jäsenkirjan lisälehdet, Medlemsbokens tilläggsblad).

År 1976 utkom samlingen Tritonus, i vilken Saaritsa redan långt utvecklat sin stil. I senare dikter har förändringarna närmast gällt själva innehållet. Dikternas vanligtvis obundna form och klara rytm, de täta, konkreta bilderna, och de återkommande symbolerna såsom munnen eller läpparna och ögonen, hanteras i Tritonus redan lika suveränt som i Saaritsas hela senare produktion. Dikterna fjärmas allt mer från prosan och etablerar sin beprövade form när det gäller att beskriva den konkret iakttagna världen, världen som döljer de abstrakta bilderna under en ytstruktur som i sig är lätt att nalkas. Stilmässigt beskrivs världen via en jämnt flödande, vardaglig lyriskhet, där inslag av ett högstämdare tonläge eller en nedtonad metrik skapar avvikelser. Ofta kombineras alldagliga fenomen, som Saaritsa själv uttryckt det, novismässigt. Efter att ha uppnått en formell enhetlighet i medlet av 1970-talet börjar Saaritsas produktion allt mer att bygga upp en helhet i vilken de enskilda verken inlämmas som delar.

Under 1980-talet publicerades av Pentti Saaritsa fem samlingar samt ett urval av redan publicerade dikter. I samlingarna Virtaava seinä (Den strömmande väggen, 1984), Taivaan ja maan ero (Skillnaden mellan himmel och jord, 1985) och Maailmaa köyhempi (En värld fattigare, 1988) hör man klart en åldrande mans röst: avståendets tema och tvånget att vika åt sidan inför en ny generation skapar periodvis ett sorgmod som stegras till en gastkramande ångest:
\"Så många dörrar/som redan stängts, bakom och framför/de flesta bakom, de mest älskade,/de, genom vilka man skulle stiga in i en bättre värld/in i hållbarare illusioner, varaktigare somrar\",
\"Jag försökte lära mig att glädjas/över tanken att avstå, och min bästa dikt/skriver jag livet ut\"
(Mailmaa köyhempi, En värld fattigare).

Ett årtionde senare kan man i dikterna höra en röst i vilken besvikelserna lämnat en vresighet. I den 1995 utkomna samlingen Oltava on (Man bör vara) beskriver Saaritsa en värld där poeten betraktar ett samhälle som visat sig vara dekadent och utan ideal. Som för att trösta sig försöker han dock ännu:
\"Trapporna finns och stigningen/och födelsen./Ljuset finns och vattnet och himlaranden/och minnet och återvändandets sång./Måste finnas. Man måste.\"
Fyra år senare, i den år 1999 utkomna samlingen Elävän mieli (Den levandes sinne), har frustrationen djupnat:
\"Låter en inte längre andas ut i fred/milleniet.\"
Dikterna har funnit sin form, en enhetlighet utan strofindelning. De enskilda dikterna har sällan en titel, och dikterna verkar också ofta höra ihop, vara kapitel ur en och samma bok. Dikternas bildvärld är fortfarande ofta tagen ur naturen. Den byggs upp av världens yta, av vind, vatten, fiskar och fåglar. Men också av den av människan formgivna omgivningen, av parker, hus, städer, samt av kulturens utlöpare, tekniken, universiteten, den virtuella verkligheten. Dikterna talar till sina samtida läsare, berättar om en igenkännbar värld, vilket gör det lätt att ta till sig dikterna. Även den länge odlade, etablerade formen får läsaren att snabbt känna sig hemmastadd. Dikternas avstamp finns dock ändå delvis i det som inte längre är: diktjaget lever \"bakrusets tredje utjämningsdag\", det är länge sedan livet bjöd en sitt rus.

Pentti Saaritsa har även berikat litteraturen i Finland med en ansenlig mängd översättningar. Inte minst har han översatt latinamerikansk litteratur, en litteratur som han äger en djup kännedom om. Till de senaste årens översättningsbragder när det gäller lyrik hör urvalsvolymen Salaperäinen seurue (1977), Jorge Luis Borges\' Peilin edessä ja takana (1988), Pier Paolo Pasolinis Tuhkan lauluja (1999) och Fernando Pessoas En minä aina ole sama (2001).

Saaritsa fick år 1999 Finlands Kulturfonds pris och år 2000 belönades han av Finlands gymnasier med Den unga Aleksis Kivi -priset. År 2001 belönade Rundradion honom för hans verksamhet som översättare med Översättarbjörnet-priset.

Salla Karvanen
översättning Martin Enckell


Pakenevat merkit (1965), Huomenna muistan paremmin (1966), Varmuus kerrallaan (1967), En osaa seisahtaa (1969), Jäsenkirjan lisälehdet (1971), Syksyn runot (1973), Kuuden syksyn runot (1974), Tritonus (1976), Yhdeksäs aalto (1977), Nautinnon suola (1978), Mitä näenkään (1979), Ovi ja tie (1981), Takaisin lentoon (1982), Runoja 1965-1982 (1983), Virtaava seinä (1984), Taivaan ja maan ero (1985), Maailmaa köyhempi (1988), Bagatelleja, opus 16 (1991), Laulut ja lunnaat (1992), Oltava on (1995), Pohjakosketus (1998), Elävän mieli (1999), Yön soiva osa (2001), Valkoiseksi maalattu musta laatikko (2006)


Snöfri december

Den milda vintern är ett sinnest...

Ljust efter snöyran

Några flyktiga minuter

Vinterdagen som en grottallegori

Språkets tempusformer

Och livet som inte försvinner

ensam

I morgon ger jag mig av

NU

Vi ser varandra i ögonen

Den gamla välbekanta sonaten

CHORUS

IN MEMORIAM III