På min födelsedag steg jag tidigt upp.
Jag satt på kommandobryggan och såg

på soluppgången. Det var vackert
ute på havet. Himlen blårosa, dis,

is i olika mönster och formationer.
Någon sade att jag gick

genom löven på gatorna och log,
det kunde jag inte förneka.

Jag skulle berätta en eländeshistoria
men den fylldes av hopp. Sju fåglar

flög in och jag såg barnet bebådas.
Jag blev erbjuden flera slut

som att störta från en balkong,
gängvåldtas och ränna in i en bergvägg.

Men som en sengångare kryper lojt
i Perus djungel från gren till gren

beskrev jag tålmodigt början efter början.
När min skam vågade sig fram

tog jag tag om dess hand
och höll den som man håller en

som måste hållas i handen
i handen. Det skymde utanför

och lanternorna hade tänts, det var dags
för kalaset. Jag satt belägrad i salongen

men blev lyft upp av nya, flyktiga och milda gäster,
beröringar av dem som varken bjudits eller anats.

De sade sina namn och en landgång växte fram,
steg för steg, över vattnet, och till stranden