Electric Verses

Etusivu : Välkommen! : Henrika Ringbom : Allting, som det är

Allting, som det är

Henrika Ringbom är född 1962 och bosatt i Helsingfors. Hon har studerat litteratur och religionsvetenskap och hon var en av redaktörerna för den kortlivade litterära tidskriften KLO, som utkom mellan åren 1985 och 1987. Hon debuterade med boken Båge 1988, som är en samling prosadikter. I den här boken anger hon redan vissa det som har kommit att karakterisera hennes författarskap: en pendelröralse mellan lyrik och prosa, där formen och uttrycket bildar en organisk helhet. Ringboms dikter beskriver inte, de är. Redan här har hon en dikt man kunde kalla en programförklaring för hela hennes produktion hittills:

jag vill inte
symboler, jag vill det
som verkar. Är det bilder, ljud
vill jag dem. Är det
onda drömmar vill jag de.

Hennes följande diktsamling har titeln Det jag har och utkom två år senare. Dikterna i den här boken är mera lyriska till sin karaktär och rytmen i dikterna är central: själva ordet rytm förekommer också ofta:

inte mörker
rummen faller
inte rummen
rytmen faller
regn regn

Man kan väl fästa uppmärksamheten vid själva titeln, Det jag har består av tre ord, alla med tre bokstäver och helheten blir en sats mättad med mening och med en alldeles egen innebörd.

Ringboms tredje diktsamling Det finns ingen annanstans (1994) kom att bli hennes lyriska genombrott. Texterna i den boken är som en samling transparenta drömmar, ofta mardrömmar. Frekventa substantiv är glas, vatten, öga och verb som ofta återkommer är skölja, rensa, kyssa. Boken är en lång kanal för visioner, syner och föreställningar. Personerna är ofta fångna i en ångestfylld verklighet. Det exakta i Ringboms uttryckssätt har en direkt motsvarighet i verklighetens obeveklighet. Hon arbetar mycket med klipp ur dagstidningar, vilket ger dikterna en konkret inramning och gör att de tvingar sig på läsaren med intensitet som kan göra att de känns frånstötande. I språket finns ett sug som tvingar läsaren vidare i texten. Ringbom tar ställning på ett sätt som nog kan kallas politiskt: hennes klipp i dagstidningar ger en konkret inramning till hennes texter, utan att hon för den skull binder sig till dagspolitiska ställningstaganden eller partipoliska programförklaringar.

År 1998 utgav hon en roman: Martina Dagers längtan. Här återkommer hon i en ny form till drömmar och visioner. Martina Dager är en kvinnlig tjänsteman på Finlands Bank, effektiv och noggrann i sitt arbete. Under sin snålt tilltagna fritid driver hon omkring i förortens skogsdungar och kring Tölövikens smutsiga stränder. Tankarnas stickspår för henne ut till tillvarons gränstrakter där fantasin hotar att bli verklighet på ett kusligt sätt.

Henrika Ringboms senaste diktsamling Den vita vinthunden utkom hösten 2001. Också här är rytmen viktig, men på ett nytt sätt. Upprepning och variation avlöser varandra som i musiken. Hon tar harmonin på allvar. Här ser man igen på samma sätt som i den första samlingen Båge en pendelrörelse som går mellan verklighet och fantasi, mellan dokument och dikt, mellan innanför och utanför, idyll och fasa. Ibland kan stillheten i dikterna i likhet med den obrutna vattenytan på pärmbilden kännas gastkramande ångestfylld. Isynnerhet i den senare delen av samlingen spinner hon vidare på sitt förhållningssätt till verkligheten och dikten. Centrala begrepp är se, spegel och vatten:

Spegel grön
sjöng mörk unge
djupt djupt sjunken blöt unge
ungen sjunker
sjunger mörker
jag kan inte se spegel

Om man med några få ord skall försöka fånga Henrika Ringboms författarskap skulle jag beskriva hennes uttryck som oerhört exakt och sakligt, hon fångar det sinnligt närvarande på ett konkret sätt med en rytm som är välavvägd. Den omgivande verkligheten är lika viktig som diktjagets inre medvetande: ingendera tillåts ta plats på det andras bekostnad. Ringboms lyrik har kanhända betraktats som “svår” i pressens dagskritik, lika svårtolkad som en dröm, en tanke eller ett musikstycke? Det är meningen att texterna skall upplevas, snarare än tolkas.

Barbro Enckell-Grimm