SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

MIRKKA REKOLA Mirkka Rekola (f. 1931) har skrivit dikter, aforismer, essäer. Hennes lyrik anses svår, först på 1990-talet har hon funnit läsare.
PARADOXEN JAG OCH DU
PARADOXEN JAG OCH DU 

Mirkka Rekola (f. 1931) är en modernist, vars produktion allt från debuten på 1950-talet präglas av enhetlighet. Hennes dikter utspelas för det mesta i en urban miljö, på stränder och gator, med människan som det viktigaste elementet.

Det att Rekolas lyrik emellanåt ansetts svår torde bero på hennes ytterst komprimerade och mångbottnade uttryckssätt. Något som vid en första anblick ter sig enkelt kan läsas på flera vis. I en av hennes mest kända dikter sägs: "Jag älskar dig,/jag säger det åt alla." Den privata kärleksförklaringen gäller även alla andra, alla närstående. Med att leka med språket och spränga dess gränser får diktaren en att uppmärksamma språket. Det mångbottnade leder till paradoxer, men de är skenbara: de olika men jämställda tolkningsmöjligheterna utesluter inte varandra, motsatser och dualismer försätts blott i gungning.

Det "svåra" i Rekolas dikter uppvägs av att de ofta är korta, bestående av enbart några strofer, och klara till sin struktur. Språket i dikterna är klassiskt rent, men avviker inte från vardagligt tal. Dikterna tar ofta avstamp från en konkret iakttagelse, men vidgas till att behandla mer abstrakta teman. I dikterna öppnar sig världen såväl inåt som utåt, och dessa riktningar visar sig slutligen vara allt annat än konträra. Rekola har sagt: "Det verkar som om jag inte skulle ha någon större nytta av min fantasi, verkligheten är minst lika fantastisk. Den måste bara uppfinnas. Men sedan behöver man inte brodera ut den med vidare påhittigheter."

Det lyriska jaget i Rekolas dikter är sällan helt ensamt. Jaget får ett du som en likvärdig kumpan. Där var jaget finns, finns även duet. Personer visar sig inte enbart som separata enheter, de sätter även gränserna för subjekt och objekt på prov. Jaget och duet kan vara främmande och frånvarande för varandra, men emellanåt kan sambandet dem emellan vidgas till en unitet.

Mänsklighet är den bärande kraften i Rekolas dikter. I dem beskrivs även naturen metaforiskt via människan, i relation till henne. Samhälleligt eller feministiskt är det svårt att tolka dikterna, om man vill göra dem rättvisa. Rekola kritiserades därför också en hel del för sin opolitiskhet under 1960- och 1970-talet då kulturklimatet krävde ställningstaganden. En finstämd och egenartad samhällskritik och ironi kan man bara finna mellan raderna, och inte heller då är den i fokus.

Rekola ses även som den finska aforismens förnyare. Emellanåt är det till och med svårt att i hennes produktion se en distinkt skillnad mellan dikt, prosadikt och aforism. Genom hela sin produktion bygger författaren upp en helt egen filosofi. Hon har kallats för visionspoet och empirisk mystiker som beskriver sina inre syner bortom den konkreta iakttagelsen. Det är lätt att hitta inflytanden från kristendomen såväl i dikternas tankeinnehåll som symbolik. Rekola presenterar inga färdiga sanningar, hon ifrågasätter, men i stället för att visa på skillnader visar hon på kongruenser och likheter såväl i språket som mellan fenomenen som beskrivs.

Suvi Vihavainen
översättning Martin Enckell


Vedessä palaa (1954), Tunnit (1957), Syksy muuttaa linnut (1961), Ilo ja epäsymmetria (1965), Anna päivän olla kaikki (1968), Muistikirja (1969), Minä rakastan sinua, minä sanon sen kaikille (1972), Tuulen viime vuosi (1974), Kohtaamispaikka vuosi (1977), Maailmat lumen vesistöissä (1978), Runot 1954-1978 (1979), Kuutamourakka (1981), Puun syleilemällä (1983), Silmänkantama (1984), Tuoreessa muistissa kevät (1987), Maskuja (1987), Kuka lukee kanssasi (1990), Maa ilmaan heitetty (1995), Taivas päivystää (1996), Virran molemmin puolin (1997), Muistinavaruus (essäer, 2000), 88 poems (2000), Valekuun reitti (2004), Vesi on maailman muisti (2007), Esittävästä todellisuudesta (essäer, 2007)


I trapporna var det alltid den...

Stannade upp i längan av skyltfö...

Ofta såg jag honom stå under trädet

Hissen stannat i någon våning

Flyttning från dröm till dröm

Allt hade vänt sig upp och ner

Åren - häver min blick för att se

Vilken rund kråka

Grön skymning i ögonen

För länge sedan kom jag från kyrkan

När världen är full av mitt minn...

Att jag inte känner hat

Du bär på det här fodralet

(La Dame ā la Licorne)

Det här är annars omöjligt att...

Havet reser dig upp

Ta hand om mänskorna