SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

ANNUKKA PEURA (f. 1968) debutsamling Kaaoksen matkustaja (Resenär till kaos) fick 1989 J. H. Erkkopriset för årets bästa dedut. Den andra diktsamlingen, Erotus (Avskiljningen), utkom sex år senare 1995 och fick Kalevi Jänttipriset. Peura undersöker minnets och upplevelsernas och språkets relationer: när frigjorde sig ordet från tinget och känslan. Peuras rikt associerande dikter söker sig bortom språket men samtidigt hålls de till följd av språkets och diktens strukturer kvar inom det.
FORSKNINGSRESANDE I TRADITIONENS BIBLIOTEK
Apropå Kavafis 

När kärleken redan är på väg mot trapporna
något upphetsad och klädsamt disträ,
böjer sig diktaren för att lyfta en blodfläckad duk från golvet
och trycker den mot sin mun.
Hon andas in doften av rökt trä och järn.

Hon går till sitt arbetsbord, tänder lampan
och skriver några rader.
Sedan skuffar hon in arken under skrivunderlägget,
blåser ut lampan och går och sova.
Klockan är halv ett.

Änglarna stiger ner ur sina neonglödande klocktorn,
bleka men segerrika kastar de sina kläder
och slår svärden djup in i kyrktrappan.
När en taxi stannar vid trafikljuset öppnar de alla fyra
osynliga dörrar och sätter sig på taket och bakbänken.

Den natten talar vi satser
och böckerna i hyllan förlorar sina namn och tal
och blir papper igen,
de jollrar och vinden griper tag i dem,
måsarna tar dem med sig i sin skrikande flock.

Du är så mörk att jag knappt ser dig i detta ljus:
Molnets kant är broderad, silvrig,
stearinljusets skugga tänjs över balkongens räcke ut över parken
och promenerar där fram och tillbaka, fram och tillbaka,
med hjärtat böjt mot en benig lampett, när du tar min hand
hämtas osynliga instrument ur sina lådor,
ett kinesiskt klockspel alldeles stämt
efter tusen tontunga år,
plommonträdets gren grävs upp ur marken
och planteras på nytt i sanden
och den växer, kejsarinnan är nöjd, jag rör vid den nådiga ringen
(på dess väggar klättrar orden och brusar som vilda vin,
tidebokens marginaler fylls):

vi sträcker oss efter frukten
och då ser jag ditt födelsemärke.
Vad skall diktaren göra när kärleken är på väg mot trapporna
(nu när orden långsamt närmar sig ett osmyckat rum,
när pappret ännu bara är papper och det finns mycket lite tid)
när hon tar ur sitt minne ett fragment av axel
och sätter det på plats under satsen.
Hur bilen får gulddekorerad hjälm och vingar,
hur ängeln blåser i sitt horn lycklig och med röda kinder
och föraren samlar ihop dagens kassa och somnar före drömmarna
i sin lilla förstadssäng.

Men rastlösa andar promenerar av och an i sina rum,
den ena som torso med håret på båda sidor om halsen,
den andra på drömmens flygplans vingar med en skiftnyckel i sin hand
kastar tvivlet och gravitationen över bord -
när morgonen kommer,
driver dagg eller dimma omkring över staden
fulla av färg, är det där ännu,
läpparnas tunna slöja bunden i minnets båda ändor.


Bekännelser [1-12]

Bekännelser [13-24]

Spinozas tulpaner

På stranden

Apropå Kavafis


 
Översättning Peter Mickwitz.