SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

ANNUKKA PEURA (f. 1968) debutsamling Kaaoksen matkustaja (Resenär till kaos) fick 1989 J. H. Erkkopriset för årets bästa dedut. Den andra diktsamlingen, Erotus (Avskiljningen), utkom sex år senare 1995 och fick Kalevi Jänttipriset. Peura undersöker minnets och upplevelsernas och språkets relationer: när frigjorde sig ordet från tinget och känslan. Peuras rikt associerande dikter söker sig bortom språket men samtidigt hålls de till följd av språkets och diktens strukturer kvar inom det.
FORSKNINGSRESANDE I TRADITIONENS BIBLIOTEK
Spinozas tulpaner 

As he that in some Caves thick damp
Lockt from the light,
Fixeth a solitary lamp,
To brave the night
And walking from his sun, when past
That glim’ring Ray
Cuts through the heavy mists in haste
Back to his day,
So o’er fled minutes I retreat…

Henry Vaughan (1621 el. 22-1695)

Länge vaknade jag i ett dunkelt rum utan att alls veta
om det var dag eller natt på andra sidan gardinen. Jag steg upp
och gick sakta över golvet, bara för att gå in bakom förhänget
eller för att stoppa en bit tillfälligt bröd i min mun.
Jag sov. Mina drömmar var djupa och betydelselösa.

När jag öppnade ögonen hade någon ställt en bricka vid sängen.
Vinet glimmade i ett glas med knölig fot.
Citronskal singlade i spiralform ned mot golvet.
Smältande stearin rann ut över en servett.
En tjock kniv stack upp ur fiskens buk.
(Detta konstverk, som doftade av under, och levde – kanske
för första gången, för mig – i kataloger på ett efterklokt sätt
benämnt Stilleben eller nature morte, det var min frukost.)
Jag sitter som den gången i sängen med pennan i handen
och skriver. – Det var senvinter då. Jag var en livets
konvalescet. Melankolin, den heroiska sjukdom som anländer strax
efter festen – när gästerna gått, bordet dukas av och bara
oordningen finns kvar på bordet – lät inte vänta på sig;
den ställde sig i vägen för livet. Så tänkte jag och grubblade
med hjälp av metaforer, helt enkelt för att trösta mig.

Kärleken får en att åldras, sägs det. Och jag hade blivit äldre
av kärlek och var (för att återgå till ämnet) konvalescent.
O ungdom, som tvingas lida och växa!
Och ändå vänder sig ett ljus inom oss mot ett annat ljus,
uppfattar tveklöst det som omintetgör skenet eller skuggar.
Jag skådade och såg som mystikerna ser: oändlighet.
Framför den ditt fladdrande ansikte.
Mirabile visu.
Och sedan stumhet.

Jag var ingen mystiker. Det var bara så att jag sköt mina notiser,
dess iakttagelser och betydelser, på framtiden
(som för övrigt var ett tänjbart begrepp). Jag steg upp
och låste dörren när jag gick. På gatan drog jag på en ytterrock.

Jag hade lämnat sängen som en döende lämnar om natten.
Sängkläderna bevarade min värme och förvandlade den till olja,
och en vacker dag, med tiden,
(när måttet för en sekund har avlägsnats ur museets monter)
skall en människa stiga fram med pannlampa och böja sig ned
med huvudet mellan knäna, snubblande på sina egna forspår,
och lösgöra en liten ammonit med skalet format som ett öra.
Hon kastar den i säcken bland andra förstenade extremiteter 
(varför inte?) och slinker in i ett busksnår som en ödla.
Och livet går vidare: åren går förbi över staden,
en katedral förfaller och byggs upp på nytt.
Tiden fyller kärlet och krossar det, fyller och krossar…
- Så gick jag i den disiga gryningen och höll mig själv sällskap.

Jag trädde in på ett kafé strax efter soluppgången.
Assietterna skramlade i förkläderna, man skrubbade rent golvet,
en katt jamade och direktiv ropades från köket ut mot bakgården.
Jag drog fram stolen till fönstret och njöt av det skarpa dagsljuset,
pråmar som gled förbi, barn som spräng hit och dit med lergökar
i munnen, samtal som bildade små moln av vattenånga och upplöstes
när parterna tog avsked och försvann.

På bordet stod en bukett tulpaner, brokiga och svartrandiga.
- Tulipomanin har varit sälsam i år, tänkte jag när jag såg
huvuden böja sig livligt mumlande mot varandra på gatan, och man
behöver inte vara dåraktig för att bli av med sina pengar.
Ryktesvis hörde jag förtäljas att en ny art hade framställts,
framför vilken – och på bankirens bord – den vackraste av alla,
den spröda “Himmelsblån”, skulle knäböja.
(”Horn” var det våghalsigt, ja rentav girigt upprepade ordet
under Hans Högvördighets fönster, som tangerade molnens fåll.)

Jag drack upp kaffet och återvände till mitt rum.
När jag öppnade dörren badade lökarna på bordet i ljus.
Förbryllad såg jag att det ur en av dem stack upp en grodd. Skalet
prasslade när jag höll den i handen, med näsan tryckt mot skottet.

Jag hade full av avsky skjutit ifrån mig den skål som gång på gång erbjudits
mig. Löksoppa var den enda föda som min stackars mage
kunde smälta, även om gommen lät förstå att smaken var vedervärdig –
ett pris som man måste betala, tänkte jag, när man flyttar
till en annan stad och äter det som främlingar har odlat!

Men jag bedrog mig.
Lökarna var tulpaner.
Staten erbjöd mig – om än föränderligt – sitt vackraste ansikte.
Och kärleken är aldrig onödig, hur ensam den än ser ut på gatan
mot fönstrens skuggbilder: med ryggen mot rutan, på flykt
undan speglar, med den längtan som i den andres pupill
söker sin avbild. Ja såg det skarpa monumentet,
gungande i ljuset – och kände såret sakta sluta sig.

Jag drog undan gardinerna
och där – bakom grönaktigt skimrande glas, 
bländande –
låg 1900-talet.


Bekännelser [1-12]

Bekännelser [13-24]

Spinozas tulpaner

På stranden

Apropå Kavafis


 
Ur Erotus (Avskiljningen), 1995. 
Översättning Ulf Peter Hallberg.