SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

ANNUKKA PEURA (f. 1968) debutsamling Kaaoksen matkustaja (Resenär till kaos) fick 1989 J. H. Erkkopriset för årets bästa dedut. Den andra diktsamlingen, Erotus (Avskiljningen), utkom sex år senare 1995 och fick Kalevi Jänttipriset. Peura undersöker minnets och upplevelsernas och språkets relationer: när frigjorde sig ordet från tinget och känslan. Peuras rikt associerande dikter söker sig bortom språket men samtidigt hålls de till följd av språkets och diktens strukturer kvar inom det.
FORSKNINGSRESANDE I TRADITIONENS BIBLIOTEK
FORSKNINGSRESANDE I TRADITIONENS BIBLIOTEK 

Annukka Peuras (f. 1968) Kaaoksen matkustaja (Kaosets resenär) belönades som bästa debutverk i J.H. Erkko-tävlingen år 1989. I samlingen färdas jag(en) i en kaotisk verklighet likt Alice i Underlandet. I dikten Lievä argumentti/Skismaa lasin läpi (Lindrigt argument/Skism genom glas) speglar jaget: "Tvärt emot Alice är jag av den åsikten att/den snarkande Röda Konungen ÄR en ljuv syn."

Kaaoksen matkustaja (Kaosets resenär) varvar i sina verser ett flertal element som skrivits öppna och lämnats öppna. Någonstans i språkspelets labyrinter vandrar en mörk Kaosets resenär som tror sig vara allsmäktig: "Jag är Kaosets resenär,/jag spelar alla instrument,/Jag är Vem Som Helst,/Samtidigt/och Överallt/närhelst jag vill/och närhelst ni bara vill,/kikar in genom husens fönster,/vandrar in genom människors fönster,/jag söndrar inget, jag ångrar inget/vad som helst kan hända/jag står ut och jag klarar mig/jag lutar mig inte mot någon,/jag behöver er alla,/jag ger aldrig efter/mer än vad jag är./- -."

Peuras debut besjälas av ett originellt dubbelstämt tonläge som bär upp såväl det höga som det låga. En emellanåt nog så högt svävande teoribetoning balanseras här och där upp av en lågt svepande apokalyps. Till exempel den trotsigt rubriksatta "Never Too Young to Die" leker med Guns'N'Roses Paradise City och med vad gruppen kluvet representerar i balansgången mellan njutningslystnad och självförvållad huvudvärk. Å andra sidan bär dikten en något mindre rockande underrubrik Nuoruuden apogryfiat, op. 16. (Ungdomens apogryfier, op. 16.).

Njutningens och lidandets teman är också nästan de enda broar över till den sex år efter debuten utkomna och med Kalevi Jäntti-priset belönade Erotus (Skillnaden, 1995). Den andra samlingens essäistiskt rika dikter rör sig i den europeiska kulturhistorien som i ett väldigt bibliotek, och det är enbart naturligt att det i de lugnt flödande verserna fastnar citat på latin och annan genom årtusenden i vår kultur lagrad bildning.

Erotus (Skillnaden) inleds med avdelningen Spinozan tulppaanit (Spinozas tulpaner), som beskriver jagets långsamma utstigande ur "det mörklagda rummet". Avdelningen avslutas: "betraktade det i ljuset gungande kärva monumentet/och kände hur såret slöts.//Drog gardinerna åt sidan,/och där, bakom det gröngranna glaset,/bländande,/fanns det 20:nde århundradet." Efter rehabiliteringens bilder följer avdelningen Nautilus, där jaget - inspirerat av fadern som kallat sig en misslyckad naturforskare - opererar det 20:nde århundradet som en naturforskare: "Under hans ledning började jag katalogisera och göra taxonomier, lärde mig/relationer, namn, kubiker i kubik och mängden vingpar hos änglar först, för att minnas och sedan för att förstå..."

Peura rådbråkar de stora motsatserna och försöker reda ut hur livets stora berättelse väver in döden i sig, hur njutningen väver in lidandet ("Dolores"), hur kroppen själen, det tidsbundna det tidlösa. "Detta är skrift, detta är inte sanningen./Sanningen är summan av närvarons sinnesförnimmelser och icke begriplig via ord", skriver Peura och likt en naturforskare fångar hon verkligheten i sin undersökande blick för att om och om igen konstatera att "Sanningen är alltid någon annanstans".

Erotus (Skillnaden) avslutas med: "Ögonblicket innan soluppgången anländer gudinnan med händerna nedkörda i byxornas bakfickor/och med sitt knä raserar hon skillnaden mellan ljuset och sanden. - - / - - / - och jag, som om jag vore verklig, skriver fortfarande".

Tuomo Karhu
Översättning Martin Enckell


Kaaoksen matkustaja (1989), Erotus (1995)


Bekännelser [1-12]

Bekännelser [13-24]

Spinozas tulpaner

På stranden

Apropå Kavafis