Hörs detta längst bak, hmm?
Har jag talat högt nog?
Även om hur insikten föll
i huvudet på geniet som somnat under trädet
från grenen för kunskap på ont.
Har jag kommit ihåg att tala om brödpriset
och havet, vilket som den sista kysser jordens fåll,
dess vittrande kind, havet,
den klokare årstiden.

Eller har vi åkt utför solnedgångens bana,
så mörkt nu, all materia flyter
på den svarta luftens yta.
Väggarna plötsligt lätta och närvarande
som kristalliserade skuggor.

Har jag kommit ihåg att tala utan att kringgå något?
Eller har jag gått omkring min egen kärna
om och om igen, borrat ett medvetandestort schakt
i denna mystiska jordskorpa.
Härnere på botten är himlen liten som ett vargöga,
kall som en mässingsknapp.

Kalla detta vad ni vill!
(tristis est anima mea)