Han steg in i ett tåg som inte var en metafor utan ett offentligt transportmedel, och var han till syvende och sist han eller jag?
Staden hade ruskat om hans tankar och naturliga rytm, som kanske var långsammare än han själv ville medge. Staden hade många stationer och ännu fler tåg som tog sats för avgång.
Han var tveksam och nervös.
Det fanns återigen ett oräkneligt antal möjligheter till misstag.
Även sådant tillhör hans egenskaper.

Vagnen var fransk, hade två våningar. På nedervåningen satt en högljudd barngrupp: en liten närsynt flicka, bekant på något sätt, som från något fotografi taget på perrongen vid något auschwitz, tredje från vänster, ni minns väl. Det gör ni väl? Det fanns även en gänglig pojke med bekymmer och grått i ansiktet. Var han ansvarig? Två knubbiga negerpojkar. Och den minsta i gruppen hade en grön kappa samt une baguette med en skinkskiva som hela tiden ramlade på golvet.
Han gick upp på andra våningen. Där satt tre svarta muslimer jämte en Baudelaireläsande genomchic kvinna som hade dålig, kvisslig hy vid tinningen.

Han: Min största brist? Kanske är det denna ostyriga rädsla. I människors sällskap Kan jag bete mig på många sätt. Jag betraktar mig själv, lyssnar på mitt prat, klandrar mina attityder och dryckesvanor. Människorna observerar mig när jag observerar mig själv och de uppfattar rädslan som följer mig som ett rymligt plagg.
De sänker sina blickar.
De avlägsnar sig gripande efter halva meningar.

Kvinnan: Skönhet betyder kontraster och tomrum mellan satser som är formulerade bona fide. Men mellan uppbrott och ankomst ligger ett ton av tid, som faller ner på den trötta resenärens tår i form av enkilosvikter. Det finns ingen ren existens. Det finns bara uppbrott, ankomster och tomrum.

De tre svarta muslimerna: I kassen har vi vatten, bröd och våra uppehållstillstånd. Vi äter, vi dricker, vi tänker byta några ord.
Vi existerar.