SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

LAURI OTONKOSKI (f. 1959) är en kulturell mångsysslare: poet, musiker, essäist och musikkritiker. Han har gett ut sju diktsamlingar, en barnbok samt essäer. I Otonkoskis dikter är iakttagelsen temat. Man låter världen strömma genom sinnena och medvetandet. Ironiska randanmärkningar kryddar den privata upplevelsen. Otonkoski fick Finlandspriset för Ung Konst år 1995, Rundradions lyrikpris Den dansande björnen år 1996, Pekkanenpriset år 1999 och Kyrkokonstens Engelpris år 2001.
DET SMÄRTSAMMA I ATT VARA MÄNNISKA
Existens 

Han steg in i ett tåg som inte var en metafor utan ett offentligt transportmedel, och var han till syvende och sist han eller jag?
Staden hade ruskat om hans tankar och naturliga rytm, som kanske var långsammare än han själv ville medge. Staden hade många stationer och ännu fler tåg som tog sats för avgång.
Han var tveksam och nervös.
Det fanns återigen ett oräkneligt antal möjligheter till misstag.
Även sådant tillhör hans egenskaper.

Vagnen var fransk, hade två våningar. På nedervåningen satt en högljudd barngrupp: en liten närsynt flicka, bekant på något sätt, som från något fotografi taget på perrongen vid något auschwitz, tredje från vänster, ni minns väl. Det gör ni väl? Det fanns även en gänglig pojke med bekymmer och grått i ansiktet. Var han ansvarig? Två knubbiga negerpojkar. Och den minsta i gruppen hade en grön kappa samt une baguette med en skinkskiva som hela tiden ramlade på golvet.
Han gick upp på andra våningen. Där satt tre svarta muslimer jämte en Baudelaireläsande genomchic kvinna som hade dålig, kvisslig hy vid tinningen.

Han: Min största brist? Kanske är det denna ostyriga rädsla. I människors sällskap Kan jag bete mig på många sätt. Jag betraktar mig själv, lyssnar på mitt prat, klandrar mina attityder och dryckesvanor. Människorna observerar mig när jag observerar mig själv och de uppfattar rädslan som följer mig som ett rymligt plagg.
De sänker sina blickar.
De avlägsnar sig gripande efter halva meningar.

Kvinnan: Skönhet betyder kontraster och tomrum mellan satser som är formulerade bona fide. Men mellan uppbrott och ankomst ligger ett ton av tid, som faller ner på den trötta resenärens tår i form av enkilosvikter. Det finns ingen ren existens. Det finns bara uppbrott, ankomster och tomrum.

De tre svarta muslimerna: I kassen har vi vatten, bröd och våra uppehållstillstånd. Vi äter, vi dricker, vi tänker byta några ord.
Vi existerar.


Och livet fortsatte, det fortsatte

På morgonen börjar

Det är något

På flykt

Existens

Hörs detta längst

Värmens form

Men

Om det tredje

OM DU FRÅGAR HÄNDERNA


 
Översättning av Martti Soutkari.