Lauri Otonkoski
Lauri Otonkoski (f. 1959) är en kulturell mångsysslare: poet, musiker, essäist och musikkritiker. Han har gett ut sju diktsamlingar, en barnbok samt essäer. I Otonkoskis dikter är iakttagelsen temat. Man låter världen strömma genom sinnena och medvetandet. Ironiska randanmärkningar kryddar den privata upplevelsen. Otonkoski fick Finlandspriset för Ung Konst år 1995, Rundradions lyrikpris Den dansande björnen år 1996, Pekkanenpriset år 1999 och Kyrkokonstens Engelpris år 2001.
DET SMÄRTSAMMA I ATT VARA MÄNNISKA
Och livet fortsatte, det fortsatte som en underlig fuga, en över ögonen nedfallen tvågrenad
stig
som förbjuder enkla frågor.
Vilken sommar i ordningen,
frågar jag i december,
när rummet är högt, kakelugnen, murad
som en nostalgisk utsaga berättande om annorlunda omständigheters värme,
som en förgreningsstation där vartenda ord i världen
uppfinner tystnadens komparativ, det
som betyder.
Borde jag ännu sträcka mig över några grumliga verser för att noggrannare se,
men igen trollar ögat en medeltida ihopklämd själ
in i perspektivet.
Kvarstår enbart en sinnenas flerfaldiga törst,
en kall studie av utsagor;
skelett.
Ja, fastän att tala
är som att med tio fingrar försöka behärska en hundrasträngad gitarr.
Fastän berättelser
förklädda till ord inte längre klarar av
denna i sina virtualdrömmar nedsjunkna tid.
Fastän samma skymning,
om dagarna, nätterna, drar som inlandsis över staden.
Ändå
tänker jag på något, med händerna knutna,
när jag når utkanterna av parken.
Denna park är enbart en ur staden utskuren lott
bestående av skogens gnolande nostalgi.
Invid trädet en hund i öronen vilket minspel när evighetsmaskinen uppfinns.
Under armen på trädet
ljuder tre köpta vokaler,
och visst finns det i luften även annan
lina som nystas ut ur ögonen
på den bevingade varelse som kolliderat med vintern.
Julmorgonen är den förmultnande årstidens röst:
även på detta vis kan man anlända till den femte årstiden.
Och i utkanterna av parken kyrkan, biblioteket och sinnessjukhuset
lutande mot skymningen:
ja; hela livet, enbart krogen saknas ur ekvationen.
Denna ljudlösa park, denna julfria hund
och plötsligt en så dragig morgon.
Som om världens bakdörr skulle ha blivit på springa,
som ett krumt frågetecken
för jag mitt ansikte genom dörren:
Bakom vilken min kunde man idag
förneka den skrivna historian?
Vilket stort instrument
drar även idag över himlavalvet
och upprepar en obegriplig skala?
Hur kommer det sig att minnenas träd även idag har en stjärna i toppen,
fastän rötternas produktionskedja
sanerades redan för konjunkturer sedan?
Men dörren är fortfarande öppen och stängd,
det är en rulldörr,
av glas och trä och rörelse som minnet,
eller drömmars nyckfullhet.
Och igen är parken där
och randen av parkens morgon,
men jag kommer nu från ett håll
man inte längre kan beskriva.
Som så många
goda och onda viljors missionär
går jag under molnen
mot julen och årtusendet.
Hundra svarta fläckar
på den sotiga skaren, urförsamlingen
med simfenorna frusna
i korridoren i det isöverdragna landskapet.
Utan att fråga, utan att sjunga.
Är det jag,
eller någon förutspådd vilja
som kastar sten på ändernas oskyldiga församling.
På fackföreningen som flaxande flyr.
Men jag döpte ju stenen till Lukas
och vet således,
att gärningen var sanslös,
men till sitt väsen apostolisk.
Och äntligen, stenen putsad,
Lukas
skurad från vatten, grus
och alla tolkningar,
julens evangelist i min ficka,
jag är sannerligen av samma åsikt som vinden och regnet.
”Du sten utan ögon, vingar,
varför kallar du henne syndig,
henne som med sina tårar fuktade Jesu fötter,
som med sitt hår torkade dem
och slutligen med sin doftande olja smorde dem.”
”Kanske den syndigas yrke inte var hälsosamt,
men gammalt var det
och till sitt väsen nådeligt.
Om hon så värnade om kärlekens dyraste flik,
så var det i alla fall en flik.”
Ӏven den som kallats syndig visste,
att för att tala behövs enbart ögon.
För beröring behövs hudens lenhet
och en polering av den andras hud.”
Men den allvetande Lukas, i min ficka,
minns igen,
att stenens enda färdighet är dess tyngd.
Och den skulle fladdra tillbaka till sin flykt
utan att upprepa sina fem teser:
1. Om du inte vet med vilket sinne du skulle knacka på labyrintens dörr,
är du redan vid talets tröskel.
2. Om du inte minns, att påsken ser julen,
har du legaliserat din läxa.
3. Om du berör, berör helt.
4. Om du säger, säg allt, och så det hörs.
5. Om du inte begriper på vilken skör materias rygg
du idag skulle teckna dina frågors hjärtlinje,är du redan flera stingande tystnader rikare.
Hunden med sorgens resning har försvunnit på sina stigar,
stenen är åter sten,
och ingen dörr är längre öppen eller stängd.
Och nu som då,
november var dödens månad,
men efter november kom december,
och julen,
och livet fortsatte,
det fortsatte som en underlig fuga….
Ur Ahava (Nare), 1998. Översättning Martin Enckell.
- Och livet fortsatte, det fortsatte
- På morgonen börjar
- Det är något
- På flykt
- Existens
- Hörs detta längst
- Värmens form
- Men
- Om det tredje
- OM DU FRÅGAR HÄNDERNA