Och livet fortsatte, det fortsatte som en underlig fuga, en över ögonen nedfallen tvågrenad
                                 stig
                 som förbjuder enkla frågor.
Vilken sommar i ordningen,
                                frågar jag i december,
när rummet är högt, kakelugnen, murad
                som en nostalgisk utsaga berättande om annorlunda omständigheters värme,
som en förgreningsstation där vartenda ord i världen
                                uppfinner tystnadens komparativ, det
                                                                som betyder.
Borde jag ännu sträcka mig över några grumliga verser för att noggrannare se,
men igen trollar ögat en medeltida ihopklämd själ
                                in i perspektivet.
Kvarstår enbart en sinnenas flerfaldiga törst,
                en kall studie av utsagor;
                                                skelett.

                                                                                           Ja, fastän att tala
                                är som att med tio fingrar försöka behärska en hundrasträngad gitarr.
Fastän berättelser
                förklädda till ord inte längre klarar av
                                denna i sina virtualdrömmar nedsjunkna tid.
Fastän samma skymning,
                                om dagarna, nätterna, drar som inlandsis över staden.

Ändå
tänker jag på något, med händerna knutna,
                                 när jag når utkanterna av parken.
Denna park är enbart en ur staden utskuren lott
                                bestående av skogens gnolande nostalgi.
Invid trädet en hund i öronen vilket minspel när evighetsmaskinen uppfinns.
Under armen på trädet
                ljuder tre köpta vokaler,
och visst finns det i luften även annan
                                                lina som nystas ut ur ögonen
                                på den bevingade varelse som kolliderat med vintern.

Julmorgonen är den förmultnande årstidens röst:
                                även på detta vis kan man anlända till den femte årstiden.
Och i utkanterna av parken kyrkan, biblioteket och sinnessjukhuset
                lutande mot skymningen:
ja; hela livet, enbart krogen saknas ur ekvationen.
Denna ljudlösa park, denna julfria hund
                och plötsligt en så dragig morgon.
Som om världens bakdörr skulle ha blivit på springa,
                                som ett krumt frågetecken
                                                                för jag mitt ansikte genom dörren:

Bakom vilken min kunde man idag
                                                                förneka den skrivna historian?
Vilket stort instrument
                                                drar även idag över himlavalvet
                                                                och upprepar en obegriplig skala?

Hur kommer det sig att minnenas träd även idag har en stjärna i toppen,
fastän rötternas produktionskedja
                sanerades redan för konjunkturer sedan?

Men dörren är fortfarande öppen och stängd,
                                det är en rulldörr,
av glas och trä och rörelse som minnet,
                 eller drömmars nyckfullhet.
Och igen är parken där
                                                          och randen av parkens morgon,
                men jag kommer nu från ett håll
                 man inte längre kan beskriva.
Som så många
                                goda och onda viljors missionär
                                                går jag under molnen
                mot julen och årtusendet.
                                Hundra svarta fläckar
            på den sotiga skaren, urförsamlingen
                                     med simfenorna frusna
                                i korridoren i det isöverdragna landskapet.
Utan att fråga, utan att sjunga.
Är det jag,
                           eller någon förutspådd vilja
                 som kastar sten på ändernas oskyldiga församling.
På fackföreningen som flaxande flyr.
Men jag döpte ju stenen till Lukas
                                och vet således,
att gärningen var sanslös,
                men till sitt väsen apostolisk.
Och äntligen, stenen putsad,
                 Lukas
skurad från vatten, grus
och alla tolkningar,
julens evangelist i min ficka,
jag är sannerligen av samma åsikt som vinden och regnet.

"Du sten utan ögon, vingar,
varför kallar du henne syndig,
henne som med sina tårar fuktade Jesu fötter,
som med sitt hår torkade dem
                           och slutligen med sin doftande olja smorde dem."

"Kanske den syndigas yrke inte var hälsosamt,
men gammalt var det
                                och till sitt väsen nådeligt.
Om hon så värnade om kärlekens dyraste flik,
                så var det i alla fall en flik."

"Även den som kallats syndig visste,
att för att tala behövs enbart ögon.
För beröring behövs hudens lenhet
                             och en polering av den andras hud."

Men den allvetande Lukas, i min ficka,
minns igen,
att stenens enda färdighet är dess tyngd.
Och den skulle fladdra tillbaka till sin flykt
utan att upprepa sina fem teser:

1. Om du inte vet med vilket sinne du skulle knacka på labyrintens dörr,
                är du redan vid talets tröskel.

2. Om du inte minns, att påsken ser julen,
                har du legaliserat din läxa.

3. Om du berör, berör helt.

4. Om du säger, säg allt, och så det hörs.

5. Om du inte begriper på vilken skör materias rygg
                du idag skulle teckna dina frågors hjärtlinje,
               
                är du redan flera stingande tystnader rikare.

Hunden med sorgens resning har försvunnit på sina stigar,
                                                stenen är åter sten,

                och ingen dörr är längre öppen eller stängd.

Och nu som då,
                                 november var dödens månad,
           men efter november kom december,

                                                och julen,

                och livet fortsatte,
det fortsatte som en underlig fuga....