SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

LAURI OTONKOSKI (f. 1959) är en kulturell mångsysslare: poet, musiker, essäist och musikkritiker. Han har gett ut sju diktsamlingar, en barnbok samt essäer. I Otonkoskis dikter är iakttagelsen temat. Man låter världen strömma genom sinnena och medvetandet. Ironiska randanmärkningar kryddar den privata upplevelsen. Otonkoski fick Finlandspriset för Ung Konst år 1995, Rundradions lyrikpris Den dansande björnen år 1996, Pekkanenpriset år 1999 och Kyrkokonstens Engelpris år 2001.
DET SMÄRTSAMMA I ATT VARA MÄNNISKA
DET SMÄRTSAMMA I ATT VARA MÄNNISKA 

I vårt litterära klimat avviker Lauri Otonkoski bland annat i det att han långt representerar den orena dikten. Hans uttryck är talets: även om han ofta tar sats ur tanken, uppgår den snabbt i en bildernas och reflexionernas korssjö. Hans associerande och lekande språkbruk påminner stundvis om Jouni Inkalas långnystade satser, men är till sin rytm snarast komponerad musik och till sitt väsen ofta krumbuktande, flyende läsarens logiska öga. Otonkoski skriver även lyrik av många de slag: ljudande strofer existerar i samförstånd med korta (nästan-)aforismer, hackande katalogdikter samt prosadikter som stundtals nalkas essäformen. Anmärkningsvärt är sättet på vilket han använder litterära och kulturella hänvisningar: i texterna dansar de som om flyktigt förbi utan att håna bristerna i den tillfälliga läsarens bildning. Otonkoski skyr inte heller humorn.

Av Otonkoskis sju publicerade diktsamlingar är den kanske viktigaste den i Toscana skrivna Musta oli valkoinen (Svart var vitt, 1995), som belönades med Rundradions lyrikpris Den Dansande Björnen. Diktsviten "Till mina barn", i slutet av boken, berättar om längtan och frånvaro, som ändå i sig införlivar tröst och varm förväntan. Dikternas teman som rör sig som om obemärkt i ett freskernas, katedralernas och piazzornas landskap är däremot inte entydiga, och de går inte heller att uttömma med en enda läsning. Dikterna lämnar efter sig en känsla av att man har upplevt (eller rent av lärt sig) något stort, som man ändå inte kan namnge. Det smärtsamma i att vara människa belyses kärvt och även humoristiskt. I en av sina dikter berättar Otonkoski ytterst oemotsagd om grundvalarna för sin poetik lämnande en eventuell kritiker något löjlig. Att blicka ut genom ett fönster är att förundra sig över världen, men diktaren undersöker världen snarare genom orden och ridande på satserna.

I de två första samlingarna Mutta kukaan ei enää tiedä (Men ingen vet längre, 1990) och Harmaan koiran rondo (Den grå hundens rondo, 1992) letar Otonkoski ännu efter sitt uttryck, trots vissa pärlor. I sina korta dikter skär han upp små sår i verkligheten, men syr samtidigt ihop dem lämnande erfarenheten (medvetet?) något halvvägs. I den senare samlingens långa titeldikt får dock öppenheten ett övergrepp och världen förspråkligas konkret. I dessa, som i alla sina samlingar, verkar Otonkoski att tala om allt mellan himmel och jord, utan att dikterna spinns kring vissa klara teman.

Samlingen Paossa (På flykt, 1993) skiljer sig inte nämnvärt från de tidigare, även om man kan förnimma en förskjutning mot ett mer medvetet och integrerat tilltal, som om varslande om det följande verket. Nytt är även prosadikterna samt ett finstämt berättande som kan ha inspirerats av Raymond Carver-översättningarna (Rivi riviltä, lyönti lyönniltä, 1994, Otonkoski - Virtanen).

Evangelierna i Bibeln erbjuder referenspunkter i samlingen Ahava (Nare, 1998). Diktaren speglar sin relation till historiska och religiösa tilldragelser och påståenden genom bl.a. dramats polyfoni.

I samling Totuus (Sanningen, 2001) skriver Otonkoski essä-artade prosadikter vilka ironiserar över sig själv, över upphovsmannen och verkets namn. Även i denna genre tycks han för det mesta vara hemmastadd och med sina gränsöverskridningar för han in nya element i den finska litteraturen.

Kristian Huuhtanen
översättning Martin Enckell

Kirja – puhetta musiikista (essäer, 1987), Mutta kukaan ei tiedä (1990), Klang – uusin musiikki (faktabok, 1991), Harmaan koiran rondo (1992), Paossa (1993), Musta oli valkoinen (1995), Aarre Merikanto (faktabok, 1997), Ahava (1998), Kuultavaa luettavaa – kirjoituksia vuosilta 1980−1999 (essäer, 2000), Olo (2002), Cameo, sinfoninen runo (2005)


Och livet fortsatte, det fortsatte

På morgonen börjar

Det är något

På flykt

Existens

Hörs detta längst

Värmens form

Men

Om det tredje

OM DU FRÅGAR HÄNDERNA