Låtom oss leva som om

                                                i evighet.

Låtom oss göra ett nummer av månen.

Möjligen försvinner jag

i morgon,

innan dess

vill jag veta allt,

alla

                        mysterier jag älskat,

jag vill och vill inte,

med att veta dödar jag.

Möjligen redan i morgon...

                        Någonstans brinner ett hus.

                        Människorna står förstelnade runt omkring,

                        beundrar i tysthet.

En av mina vänners leende är snart

barr.

Inte vandrar man ut i havet

av enbart förtvivlan,

enbart människans,

            utan även havets.

                        Långt om länge sken solen

i imperfektum

sedan slutligen: l'oubli, ty

vardagens förakt

saknar gränser.

Låtom oss leva som om i evighet.

Molnens natt är röd.

Det dimmiga havet ter sig gammaldags

                                    med sina fyrar, med båtarna

                                                            påpaltade på stranden,

                                    vattnet är ensamt kallt,

det är ett lockbete.