SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

HEIDI LIEHU författaren och filosofen (f. 1967) har publicerat fem diktsamlingar samt två roman. Därtill har hon utgett flera filosofiska verk, av vilka det mest kända är Perhosten valtakunta (Fjärilarnas rike), en över tusensidig kvinnofilosofisk kulturanalys och utopi.
DET MEST AVLÄGSNA ÄR INTE LÅNGT BORTA
DET MEST AVLÄGSNA ÄR INTE LÅNGT BORTA 

Efter att ha disputerat till filosofie doktor som 22-åring publicerade Heidi Liehu (f. 1967) i snabb takt de såväl uttrycksmässigt som tematiskt ymnigt böljande diktsamlingarna Meillä on silmät (Vi har ögon, 1990), Mitä ei ollut (Vad som inte fanns, 1991) och Lumoava selli (Den förtrollande cellen, 1992).

Liehus lyrik präglas av spänningen mellan "het" lidelse och "sval" intellektualism. I sin debutsamling skriver Liehu: "Denna nya rytm,/som om huggormar i knyckningar mot stubbar,/ihoprullade/och väsande/men glömda./Dessa mönster förenar mina sinnen;/mina öron tränger redan till mina ögon/de är flera/havets rand flerfaldigad/som pendyler/färger/ljuspaljetter/nakna mot mina ögonlocks obeväpnade insida./Ser inte längre tecken på innehåll,/det är inte längre enbart en kanin eller anka."

Den intensivt hackande rytmen och huggormarna som tränger in i ögonen muljeras nästan omärkbart till ett språkvetenskapligt resonemang, som ändå inte förtar de förevarande bildernas verkan. Liehu visar i detta, som i många andra av sina dikter, att distans inte automatiskt neutraliserar. Man kan lika väl berusas av medvetandets styrka som av sinnenas - och kanske är det till och med så, att inte ens kärleken behöver vara enbart blind...

Hur som haver, Liehus styrka ligger även i en värdefull förmåga, speciellt värdefull för en som är engagerad i såväl vetenskap som konst, att se oväntade och ändå självklara sammanhang. I en i tidningen Anna år 2000 given intervju belyser Liehu också sitt förhållande till lyriken: "Meditation och lidelse är besläktade fenomen - i båda är det i en viss bemärkelse fråga om att förlora sig själv, och ändå ger båda en enorm energi. Enligt hjärnforskare är hjärnkurvorna hos indiska jogis likadana som hos människan då hon uppnår orgasm. Samma cerebral-elektriska förändring sker i ett kraftigt skapande tillstånd - yttre problem förlorar sin betydelse."

Utmärkande för Liehus lyrik är även närvaron av världar bortom mikroskopen och teleskopen. Dikterna utspelas förutom i Helsingfors och exempelvis Paris även ute i världsalltet som sjuder av liv såväl på jorden och i havet som i himlen. Precis som i romanen Rakkaus Pariisissa (Kärleken i Paris, 2000) förs de rymdfamnande motiven samman med blodfull kärlekslyrik i Pitkät hyvästit (Långt farväl, 1995) som även den utspelas i kärlekens huvudstad. Hon kan till exempel skriva: "Med hela min kropp får du hålla mig stilla/så att jag inte skingras in i galaxerna,/jag älskar dig så".

Keskiyön enkelit (Midnattens änglar, 1996), Liehus senaste samling, utspelar sig även den i ett mikro- och makrokosmos. Det att Liehu inte på en tid publicerat sig inom lyriken finner kanske sin förklaring i hennes allt större intresse för samhälleliga frågor. Liehu har under de senaste åren utvecklats till en aktiv samhällskritiker. Till exempel i Perhosten valtakunta (Fjärilarnas rike, 1998) kritiserar hon den postmoderna vetenskapsfilosofins värderelativism och i Vasen oikea vasen oikea (Vänster höger vänster höger, 2000) presenterar hon en obetingad analys av presidentvalen och de rådande politiska statsideologierna i Finland.

I sitt senaste verk, Ihmisestä, jumaluudesta ja onnesta (Om människan, gudomen och lyckan, 2002), som djuplodar själviskhetens kultur, säger Liehu direkt det man redan mellan raderna kunnat utläsa i hennes dikter: vår personliga lycka står i direkt relation till vår förmåga att älska hela skapelsen, allt från djur till växter.

Tuomo Karhu
översättning Martin Enckell

Søren Kierkegaard's theory of stages and its relation to Hegel (faktabok, 1990), Meillä on silmät (1990), Mitä ei ollut (1991), Lumoava selli (1992), Kirsikankukkia (faktabok, 1993), Pitkät hyvästit (1995), Keskiyön enkelit (1996), Perhosten valtakunta (faktabok, 1998), Vasen oikea vasen oikea (faktabok, 2000), Rakkaus Pariisissa (roman, 2000), Ihmisestä, jumaluudesta ja onnesta (essäer, 2002), Café Mandarin (roman, 2002), Ihminen ja terroristi (faktabok, 2004), Ihana Kristus (essäer, 2006)


För att jag skulle höra

Igen färska

Mitt ansikte

Denna ständiga

Vilken morgondag är insvept i...

Igen är det sommar

jag skulle välja

Himlen: kall

Du är

Denna rytm, denna

Vi har så lite tid

I månens kalla gunst

Du får historien om pyramiden

Jag är tjugosju

I parken

Låtom oss leva som om i evighet

Här kostar ingenting mycket

Vägen väntar i snåren

Jag försöker vänja mig

Regnets moské