Om jag kunde, skulle jag gå.
Och detta land av skuggor skulle förbli i skugga, sjunka
in i horisonten, och avståndets vålnader skulle sjunka ner bakom kullarna,
dimmiga byar, fält nedtryckta av järnvälten,
blodblommorna där, allt skulle bli kvar. Från lövens korridorer,
en svart håla, skulle jag bege mig av, jag skulle lämna trafikens förvirrade nerver,
isens ekande yta och alla sömnlösa dagar
(så också timmarna inhängnade av signalljusen, databitarnas blixtrande
slag). Jag skulle bryta upp det rostiga låset stiga
in i glömskornas och metaforernas trädgård (så har det
inte deras långa adjektiv över sjöarna,
inte berättelserna om siaren och förövaren,
inte ord som tegelstenar. Jag skulle vara bara ödemark:
lågor, törnen, blånande.
Det skulle också finnas skum och vatten som speglar galaxer,
havströmmar som för lösgods från vrak,
färjor som dånande kör sina rutter, oljiga strömmar
som träffas av månen över Ålands hav som en ändlös vinge skär i vattnet
om jag alltså begav mig av, skulle mitt ord bli på hälften, skulle det brytas,
knakande gå sönder och falla ner i rännstenen, frätas i svavelsyra
och fastna i dy,
bakom mig skulle ett valv falla ihop, den bekanta arkitekturen flamma upp
i kvällens sista antennljus, exponeras bakom ögonen
som en miljon drömmar, drömmens megaton

- associationer...
hela rymden är associationer
processer som föder varandra,
genernas kedjor i spriraler, stjärnors pärlband,
glittrande metaforers silverbrickor,
hela natten lyser fiskens tecken. Kronbladets stjärnbild öppnar sig,
daggen trycks mot pannan. Och bakom pannan
tonar en blodstänkt självlysande himmel, ett blad torkar en ruta
genom vilken jag ser tornen i Talinn och lyktornas fladder i rummen,
där var uppfattningsförmågan bryter samman och satstrukturen skär djupa sår
i själens... benmärgens vävnad, där var en kraftig ekande röst
fortfarande fäller parametrar, analyserar möjligheternas satsmängd:
upplysningen är inte ännu förbi, havet skimmrar blått som på tiden före
kolet och syran, den yttersta tidens dimma skingras...
Där, på andra sidan viken stiger hon in i morgonen,
allting är annorlunda, allting är för första gången -
den korniga filmens fåglar, färjan och befästningsön. Kanske
minns också hon det kanske inte: en annan tid har grytt,
en annan stad sänker sig från himlen, och
jag är nu i den gamla världen, hon i den nya,
bådadera möjliga sätt att drömma logiskt,
verser över ett mörkt hav. Ljuset
är härlett ur det som en gång exploderade i händerna
servitörerna bär det på sina armar, försiktigt,
antastar med sina dukar och dekaler.

Om jag begav mig av skulle jag inte gå utan falla tillbaka till
detta runda bord, till glasskivans kant till
fiskarnas rike för att tyda drömmar,
men det finns ingen dröm bara glasens skikt drömmars drift
längsmed väggar och salar,
de fastnar i håret och ornamentet,
ångar i kopparna och skriver in sig i ytorna

och vattnet skulle sorla mellan vävnaden och nyckelbenet,
rymdens ljuslösa vatten, avståndets ljus gled in,
bar in horisonten i rummet och smög något
i min hand.