Utkanten är imperiets viktigaste del. Utkanten glider,
  men låt oss att den är här. Vapnen bör hållas i sina hölster.
Blyblå zinkvågor dånar än en gång i förgrunden,
  jag tror att du förstår bilden. Strömmen för med sig drivved,
  musselskal och slam, allt som jag använder mig av i mina rader. En god tjänst.
I fjol skrev du, från den andra sidan: i mångt och mycket är du lik mig,
  jag förstod ingenting. Ända sedan dess har jag sökt en bild som
  beskriver avståndet: skum som sopar igen mina spår, en darrande horisont,
  en ocean som galopperar enligt en åldrig metrik? Nej, det stämmer inte.
Hur skall jag gestalta minnet av mötet (äntligen näravstånd): korpen
  slår febrilt med sina vingar i grottan, lägereldens spår mot morgonrodnaden,
  den ensamme skådespelare som hojtar Hamlets repliker på stranden...
Men oceanen lever sitt eget liv: den utgör ingen bra skådeplats för ett
  passionsdrama eller en bild av en övergiven själ, inte ens när stjärnorna tindrar
  som klarast, nu blir en hare igen under bilen.
Annat var det när jag störtade nedför brandstegen och någon sprang bakom mig
  utan att någonsin hinna i kapp, eller när någon på Broadway stannade upp och stirrade.
  Fastän jag talar om det kvinnliga könet rörde jag själv inte en fena,
  förundrare mig bara så där allmänt över religionernas makt över oss.
Och det sägs att språket klingar för sig självt, döljer sig under ett virrvarr av knutar
  och varje slagkraftig mening är som ett sönderrostat lock över en kryllande avgrund.
  Ändå tränger något igenom: en besynnerlig känsla av att mellangärdet vet något
  som hjärnloben inte vet;
imperiet är ett landmärke i lika hög grad som den gamla självupphöjda hedniska guden
  som fick stryka på foten. Själv agerar jag också som en maskin. Varje retning får
  mig att tända till.
Kan du höra mig än? Jag sade redan att utkanten lätt försätts i rörelse, inte kan man 
  se samma landskap som igår, inte kan man nu börja förklara det.