SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

JUKKA KOSKELAINEN (f. 1961) debuterade år 1995 med diktsamlingen Kierros (Varvet). Efter det har han gett ut samlingarna Erään taistelun kuvaus (Beskrivning av en strid) år 1997, Niin lavastetaaan lännen taivas (Sålunda iscensätts himlen i väster) år 2001 och Mitä et sano (2005). Därutöver har han gett ut en essäsamling samt flera volymer med översättningar, bl.a. av Octavio Paz och Paul Celan. Koskinen fick Eino Leino -priset år 1992, Kalevi Jänttis pris år 1995 samt Einari Vuorela -priset år 2000.
DET FÖRLORADES KRINGVIRVLANDE AVLAGRINGAR
En tankelyrisk skiss 

Utkanten är imperiets viktigaste del. Utkanten glider,
  men låt oss att den är här. Vapnen bör hållas i sina hölster.
Blyblå zinkvågor dånar än en gång i förgrunden,
  jag tror att du förstår bilden. Strömmen för med sig drivved,
  musselskal och slam, allt som jag använder mig av i mina rader. En god tjänst.
I fjol skrev du, från den andra sidan: i mångt och mycket är du lik mig,
  jag förstod ingenting. Ända sedan dess har jag sökt en bild som
  beskriver avståndet: skum som sopar igen mina spår, en darrande horisont,
  en ocean som galopperar enligt en åldrig metrik? Nej, det stämmer inte.
Hur skall jag gestalta minnet av mötet (äntligen näravstånd): korpen
  slår febrilt med sina vingar i grottan, lägereldens spår mot morgonrodnaden,
  den ensamme skådespelare som hojtar Hamlets repliker på stranden...
Men oceanen lever sitt eget liv: den utgör ingen bra skådeplats för ett
  passionsdrama eller en bild av en övergiven själ, inte ens när stjärnorna tindrar
  som klarast, nu blir en hare igen under bilen.
Annat var det när jag störtade nedför brandstegen och någon sprang bakom mig
  utan att någonsin hinna i kapp, eller när någon på Broadway stannade upp och stirrade.
  Fastän jag talar om det kvinnliga könet rörde jag själv inte en fena,
  förundrare mig bara så där allmänt över religionernas makt över oss.
Och det sägs att språket klingar för sig självt, döljer sig under ett virrvarr av knutar
  och varje slagkraftig mening är som ett sönderrostat lock över en kryllande avgrund.
  Ändå tränger något igenom: en besynnerlig känsla av att mellangärdet vet något
  som hjärnloben inte vet;
imperiet är ett landmärke i lika hög grad som den gamla självupphöjda hedniska guden
  som fick stryka på foten. Själv agerar jag också som en maskin. Varje retning får
  mig att tända till.
Kan du höra mig än? Jag sade redan att utkanten lätt försätts i rörelse, inte kan man 
  se samma landskap som igår, inte kan man nu börja förklara det.


Travelogue

närmare havet närmare det blåa

ingen berättar det inte en endas...

du driver sand

Nu

En tankelyrisk skiss

om du nu en gång är här

När algen inte längre blommar

... inser du inte förändringen...

Också idag

Södra korset

Resenär

Halva natten

Ultramar

Svärden

Efter febern

Efter drömmen

Okänd faktor

Omfartsvägselegi

Festdikt 7.5.1994


 
Ur Erään taistelun kuvaus(Beskrivning av en strid), 1997. 
Översättning Mårten Westö.