SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

JUKKA KOSKELAINEN (f. 1961) debuterade år 1995 med diktsamlingen Kierros (Varvet). Efter det har han gett ut samlingarna Erään taistelun kuvaus (Beskrivning av en strid) år 1997, Niin lavastetaaan lännen taivas (Sålunda iscensätts himlen i väster) år 2001 och Mitä et sano (2005). Därutöver har han gett ut en essäsamling samt flera volymer med översättningar, bl.a. av Octavio Paz och Paul Celan. Koskinen fick Eino Leino -priset år 1992, Kalevi Jänttis pris år 1995 samt Einari Vuorela -priset år 2000.
DET FÖRLORADES KRINGVIRVLANDE AVLAGRINGAR
DET FÖRLORADES KRINGVIRVLANDE AVLAGRINGAR 

Jukka Koskelainen (f. 1961) är poet, essäist, översättare och kritiker. Han har publicerat fyra diktsamlingar. Åren 1991-94 var han verksam som chefredaktör för tidskriften Nuori Voima. Koskelainen har översatt bl.a. Paul Celan, Octavio Paz och Durs Grünbein. År 2000 publicerade han essäsamlingen Atlantiksen perintö (Arvet erfter Atlantis).

Som poet kan Koskelainen karakteriseras som romantisk modernist. Hans texter återspeglar såväl den tyska förromantikens som den västerländska 1900-talsmodernismens traditioner. Diktjaget är ofta en gestalt med drag av romantikens konstfilosof, en som spränger gränser och en skapande kraft som söker en ny helhet. Följande upp arvet efter symbolisterna, surrealisterna och 60-talets revolutionärer nermonterar Koskelainen stelnade och döda tankemönster som det moderna industriella samhället har sin grund i. Samtidigt bygger han upp sin egen alternativa värld där det magiskt stämda språket och febriga syner röjer väg för en annan sorts existens.
Koskelainens språk är samtidigt svårt och omedelbart. De flerdimensionella bilderna, de snabba personskiftningarna och strukturerna som trotsar grammatiken gör dikterna utmanande. Språket når sina yttersta gränser när diktaren söker ett träffsäkert sätt att uppnå något som man med vardagsspråket inte når. För att öppna världen och människan använder sig Koskelainen av ett experimentiellt språk på ett sätt som ifrågasätter invanda betydelser och sätter i rörelse nya. Bildvärlden är oftast konkret: tingen och landskapen utmejslas i alla sina detaljer. Men konkreta saker har dolda konnektioner till det osynliga och underjordiska. Ingenting är riktigt som det ser ut att vara. Saker och ting tycks ha fler sidor än vad språket har ord, vilket betyder att inte ens den strida strömmen av bilder kan annat än nudda ytan. "Allt kunde skötas effektivt,/enbart korruptionen kan realtiden, men/den porösa natten med sina grottor öppnar stråk/som leder till gården och in under den."
Koskelainens produktion är en flerstämmig helhet. Inget enhetligt diktjag kan urskiljas. Ändå förmedlar dikterna obetingat en egen röst. De är skrivna i en klart modern centrallyrisk stilart. Diktaren grubblar över sin egen identitet, rör sig på underliga ställen och ser "syner", vilda surrealistiska bilder. Det tänkande och förnimmande jaget är alltid starkt närvarande. Inte ens när dikten behandlar stora kulturpolitiska spörsmål eller tar ställning när det gäller problem i samtiden, exempelvis behandlar upplysningens motstridiga arv, retirerar jaget in i bakgrunden. Centrallyriskt är även de expressionistska beskrivningarna av starka känslotillstånd. Melankoli, hopplöshet, ensamhet och söndrighet plågar gång efter annan diktjaget. Men så länge dessa sinnesstämningar föder djup men inte dyster lyrik kan man inte se dem som sjukdomar. Snarare hör de till kategorin yrkessjukdomar. Koskelainen förhåller sig emellanåt även med ironi och roat till sin uppgift att vara den som öser ur mörka vatten. Grundstämningen bibehålls ändå allvarlig.
Dessa karakteriseringar ringar ändå inte in kärnan i Koskelainens diktning. Jag har möjligen sagt något om färgen på äpplets skal, men inget om hur kärnhuset ser ut eller hur det smakar. Koskelainens dikter flyr enkla klassificeringar, tolkningsmodeller och läsvanor. När man läser dikterna hamnar man in i en av betydelser, tankar och språkbilder bestående virvelstorm där man tappar sin karta och man förlorar sitt grepp. Det vore dumt att försöka tämja de roterande bakvattnen i Koskelainens poesi med att försöka svara på frågan vad dikterna egentligen handlar om. Svaret skulle vara dömt att bli forcerat: man skulle gjuta allt det strömmande, vindlande, svallande och gnistrande i en form som de inte ryms i. Diktens rörelse kan inte hejdas, även om man så läste dikten hundra gånger om.
Kanske man kan finna nyckeln till outtömligheten i Koskelainens författarskap i dikten "Alkuaineita" ("Grundämnen") i samlingen Niin lavastetaan lännen taivas (Sålunda iscensätts västerns himmel). På ett för diktaren typiskt sätt framstår naturen inte som en fridfull närvaro utan som en ursinnig kaskad av skeenden. I dikten är leran det element som såväl människor som växter föds ur och som de till slut drunknar i. Leran svallar och för med sig. Dikten avslutas med en slags katalog. Som i en trollformel benämns en kraft som människan inte får namnge men som leran erkänner: "det bladgröna, träkolet, floden, bakvattnet/bottenroddarens spänstiga årtag,/virveln, rotationen, spiralen, vertigo." I detta komprimeras grundämnena i Koskelainens diktning.
Till det i alla samlingar återkommande fundamentala bildmaterialet hör även antenner, satelliter, kablar och annat som har med elektricitet att göra. Av deras ljudvärld och strålning uppstår i Koskelainens diktkosmos ett bakgrundsbrus, klangen från en rymd fylld av teknologi. Även om luften fylls av framstegsproducerat skräp och ingenjörers infall, kunde vi inte höra apparaternas oljud utan språket som vrider sig och slungas omkring i skenet från sina syner, detta språk som Koskelainen skapar och bjuder oss på. Han beskriver den moderna världens avskrädeslandskap på ett sätt att det för läsaren blir möjligt att omedelbart och blodfullt förnimma det som befinner sig allra närmast men som oftast förblir i det fördolda. När autostradorna börjar surra och budskapen vina hamnar den hyperutvecklade infrastrukturen i en urgammal animisms våld. Ur denna kollision föds den för Koskelainens diktning specifika och olösta spänning mellan det primitiva och det ultramoderna.
I sin essäsamling Atlantiksen perintö (Arvet efter Atlantis) konstaterar Koskelainen att 1900-talets stora drama var att modernismen vände sig mot sig själv. När de radikala modernistiska rörelserna sökte en autentisk helgjuten upplevelse som den västerländska civilisationen hade glömt bort drevs de till att bli reaktionens redskap. Diktningen sprängde gränser - men inte mot en oviss framtid, utan mot ett förlorat förflutet.
Samma sak kunde man säga om Koskelainens egen diktning. När informationsålderns färdigt malda verklighet gör en avdomnad måste man söka en kraftigare livskänsla från en slutförbrukad världs randområden, från språket, som teknologin ännu inte härskar över. Men som den historiskt vaksamma diktare Koskelainen är är han medveten om att ett urlakat andligt liv inte kan ersättas med några som helst kulturpolitiska program. Nazismens varnande exempel ej att förglömma.
Man kan inte heller avstå från att leta efter det förlorade ursprunget. Koskelainens tre samlingar bevisar att en till sin stil oeftergivlig och egensinnig diktning fortfarande kan sträva efter det ouppnåeliga, bara den har mod och kraft att misslyckas. Även med risk för att drunkna måste diktaren med fötterna före kliva tillbaka in i skötet, för det som man finner i ursprungsdunklet är aldrig det samma som igår: "fann en strand där sanden utplånar mitt ansikte/ - - /röj väg för nya arter, skapa en fåra/för en annan, stridare ström/som väller fram bakom rutorna."

Olli Sinivaara
översättning Martin Enckell

Kierros (1995), Erään taistelun kuvaus (1997), Atlantiksen perintö (essäer, 2000), Niin lavastetaan lännen taivas (2001), Anteeksi häiriö, mutta tämä on vallankumous (essäer, 2004), Mitä et sano (2005)


Travelogue

närmare havet närmare det blåa

ingen berättar det inte en endas...

du driver sand

Nu

En tankelyrisk skiss

om du nu en gång är här

När algen inte längre blommar

... inser du inte förändringen...

Också idag

Södra korset

Resenär

Halva natten

Ultramar

Svärden

Efter febern

Efter drömmen

Okänd faktor

Omfartsvägselegi

Festdikt 7.5.1994