Ljuset talar med en kråkas röst
om den näktergalsmorgon,
då jag sitter i det tidigas klarhet,
och i vattnets gråa relief, vattnet
som ekar från sjön och vaknar ur sina drömmar.


Då: måsarnas rusning och solens hand som trevar
över fiskrenset som fastnat i bryggan
och ögats lunga vandring i spektrets rum
som om det fanns flera solsystem 
flera stjärnor och månar i landskapet.

Ljuset talar med en kråkas röst
om den näktergalsmorgon
då jag lutar mig mot mitt tidiga jag
och med mina näthinnor fiskar i rymden under ytan,
i de grumliga galaxernas inhägnad.

Nu: morgonen lånar sina drag av henne
som jag hade velat lära känna
och någon stiger ännu upp ur sängen
någon ser sig ännu omkring i sitt rum,
öppnar dörren långt ifrån sin strand.

Ljuset talar med en kråkas röst
om den näktergalsmorgon
så som en svartvit fläck,
där det vita inte vitt, det svarta inte svart,
ens det svartas stavelse, bokstav, ljud finns.