Jag vandrar mitt liv
som tog jag mig över ett dånande hav, likt en tärna

som glider, svävar, störtar jag ibland ner i våta rum,
även i det där lakanen blir vågor, och kärleken, en viss.

Och ändå: varje fångst, varje silverskimrande bringa
är en spegelskärva, en mörtspegel,

en blind flik av mitt ansikte,
av mina minnen bara, ändå inte nog.

Och inte ett enda minne
är annat än en rysning i mig,

ett eko av ett främmande land
en haiku som jag kallar min egen.

Och det barn som bor i min kammare
som girigt suger på min puls

är bara skymningens skälvning bland alarna
en smärtsam, ändlös längtan på det ständigas strand.

Lika kär, lika främmande som det kommande,
lika främmande som döden, lika närvarande.

Som ljus i lakan som rymde,
som öppnade sig som moln över vår säng.

I dag känner jag inte mina ord, inte verserna,
som jag skriver, inte vindens bild i mina vingar.

I morgon älskar jag, du min döda dikt,
bort gången nära varande.