SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

TOMI KONTIO (f. 1966) debutsamling Tanssisalitaivaan alla (Under balsalshimlen) utkom år 1993. Efter det har han förutom åtta prosaverk gett ut tre diktsamlingar. Två gånger har han erhållit J.H. Erkko-priset, och hans ungdomsroman Keväällä isä sai siivet (På våren fick far vingar) förlänade honom Finlandia Junior-priset år 2000.
FÖRSTÄDERNAS ROMANTIKER
FÖRSTÄDERNAS ROMANTIKER 

Tomi Kontio (f. 1966) har publicerat tre diktsamlingar: Tanssisalitaivaan alla (Under balsalshimlen) belönades som bästa debutverk 1993, den andra diktsamlingen Lukinkehrä (Spindelsländan) utkom 1996 och den tredje samlingen Taivaan latvassa (I himlens topp) 1998. Förutom som poet är Kontio känd och erkänd som novell- och romanförfattare. Han var nominerad till Runebergspriset med sin novellsamling Säädyttömät (De obscena, 1994) och med sin roman Uumen (Det inre, 1995). Hans barnbok Keväällä isä sai siivet (På våren fick far vingar) vann Finlandia junior-priset. Därtill har Kontio skrivit rocklyrik för gruppen Kelpo Pojat.

Kännetecknande för Kontios dikter är naturbesjäling, språklig expressivitet och livfullhet i bildspråket. Liknelserna, metaforerna och metonymierna tas direkt från naturen och naturfenomenen: i dikterna har den skalliga mannen abborrögon, de skatfärgade dagarna passerar, världen med lönnansikte spottar hösten ur sin mun. Skapade varelser och naturfenomen är de som ställer och styr och agerar i dikterna: "Varje snöflinga tecknar sitt eget namn/inte i himlen eller jorden, utan på det här pappret." Även livlösa naturfenomen får en själ och personifieras.

I Tomi Kontios dikter förenas vardagen och den fria fantasin. I dikterna rör man sig i köpcentret i förorten, i närskogen eller längs havsstranden, eller sedan ute i galaxernas stjärnhimlar. Dikternas värld är samtidigt underligt främmande och vardagligt bekant, som till exempel i prosadikten "(Kontula)" ur samlingen Taivaan latvassa: "Stjärnorna faller som mjäll på himlens axlar. Går längs Köpgatan och stoppar ner en del av Vintergatan i min ficka. Du är nära, närmare än någonsin. Jag har tänkt att under en sådan här natt när jag går genom landskapet jag skrivit och Sirius' ylande är lika högt som den utanför krogen glömda hundrackans kvidande, att jag under en sådan här natt kanske kunde säga något du alltid önskat. Höra." Samma typ av visualiseringar återkommer i varje samling: detaljerade naturiakttagelser och romantiska bilder från en Helsingforsförort mot en fond av ändlös rymd. Vissa av dikttitlarna hänvisar till myter: Venus, Hercules, Andromeda.

Enligt den sista versraden i dikten "Lyra" är "rymden människans aviga sida". Diktjaget är med sina iakttagelser en del av evigheten och världsalltets ordning och vansinne. Han är en del av en större helhet som rytmiseras av naturens kretslopp, av årstidernas växlingar, av ljus och skugga. "Ljuset är ett hungrigt mörker/och stjärnorna, deras vita spår,/längs vilket du vandrar och jag/och än en gång ljuset, dess mörker/som någonsorts chimär."

I samtliga av Kontios samlingar är vattnet, ljuset, jorden, himlen och himlakropparna viktiga element. Solsystemet jämförs ofta med diktjagets inre värld: "Jag äger en värld jag inte talar högt om/som kretsar i sin egen rymd runt solen,/och ljuset som faller över levande väsen/och mörkret,
de går inte att yttra. - - - Även om jag tryckte mitt hjärta/mot ditt hjärta hörde du det inte, i ditt bröst fastnar inte stämpeln från mitt solsystem,/inte morgonstjärnans fläckar, inte tidvattnens måne." Avstånden mellan människorna och deras längtan att komma varandra nära är ett viktigt tema. "Ingenting rör sig, hur kunde de ens,/ty den mest avlägsna stjärna är lika nära som min hand, som jag lutar mot min tinning, ljusåren/hör till fel kosmologi, till den/som vill sära oss åt." Stämningen i dikterna präglas av mystik och är ofta vemodig, aningen sorgmodig och även melankolisk, men ändå varm och trösterik. Humorn och ironin lever sitt stilla liv mellan raderna.

Kirsi Jääskeläinen
översättning Martin Enckell

Tanssisalitaivaan alla (1993), Säädyttömät (noveller, 1994), Uumen (roman, 1995), Lukinkehrä (1996), Taivaan latvassa (1998), Keväällä isä sai siivet (barnbok, 2000), Austraasian viimeiset lapset (ungdomsbok, 2002), Vaaksan päässä taivaasta (2004), Miten puhua miehelle (prosa, 2005), Maan veli (ungdomsbok, 2005), Lehmä jonka kyljessä oli luukku (barnbok, 2006), Huoneistossa on eläimiä (prosa, 2007)


Jag vandrar mitt liv

Ljuset talar med en kråkas röst

Jag har plågor som jag inte tala...

Också om du gav dig av

Coma Berenices

Hercules

Perseus

Humleblomstret

Rönnen

När du

Stennätter

Ljuset är ett hungrigt mörker

Tordyveln

Oljebaggen

JAG GICK

Den hängda

Under en balsalshimmel

Venus

Låt oss dansa

För mig

En aning av höst

Jollra kärlek

Stjärnornas åror

Ockultism