Katajavuoris dikter är ofta lekfulla, det hon vill säga försöker hon uttrycka på ett nytt och annorlunda vis. Det verbala fyrverkeriet är till sitt tonläge ofta ironiskt, självironiskt och humoristiskt. Som teman kan man finna moderskapet, det att vara kvinna, skrivandet, vardagens såväl underliga som välbekanta dimensioner, men trots den personliga vinklingen finns i diktjaget mycket av en utomstående betraktare. Detta medför en lätthet och en viss "opartiskhet" i uttrycket.

En samhällelig diktare i en snävare bemärkelse är Katajavuori inte, men det finns feministiska betoningar i hennes produktion. Hon ruskar om i gängse uppfattningar gällande vilka ämnen lyriken borde behandla och via vilka teman eller tonlägen det sublima och det mångbottnade kan uppnås. Hon beskriver moderskapet och vardagen i ljuset av självironi och varm humor. [Painoton tila (Det viktlösa tillståndet, 1998) och Koko tarina (Hela berättelsen, 2001)]. Dikterna är lätta att nalkas, vilket dock inte betyder att de är enkla.

I Katajavuoris språk finns glädje. Dikterna strävar att frigöra sig från det lyriska med hjälp av språklekar och verbal ysterhet och med att paradoxalt flirta med språket. Rent konret syns detta i att slang och talspråk ofta förekommer i dikterna. Diktaren nyttjar också ofta en bildvärld som bryter mot förväntningar när det gäller det etablerade lyriska.

Förutom lyrik har Katajavuori även skrivit prosa: romanen Hevikimmat (Heavybrudarna) utkom år 1999 och barnboken Pentin aprillipäivä (Penttis aprildag) år 2002. Även i hennes dikter finns ibland ett episkt element. De bär även på en myckenhet av konkreta bilder och tidsskildring, samt intertextuella hänvisningar och hänvisningar till andra konstarter. Den intertextuella leken (bl.a. bönevariationerna i samlingarna Varkaan kirja (Tjuvens bok, 1992) och Painoton tila (Det viktlösa tillståndet)) och ett flertal kulturhistoriska hänvisningar är en väsentlig del av Katajavuoris estetik. Hennes ironiska sätt att betrakta diktarskapet och en dikts födelse kastar in metalyriska ekon in i dikten.


Katajavuoris teman har växlat från de tidiga verkens flickenergi och metalyrik Varkaan kirja (Tjuvens bok) och Kuka Puhuu (Vem talar, 1994)) till kvinnoskap, föräldraskap och familj. Den senaste samlingen Koko tarina (Hela berättelsen) behandlar först och främst moderskap. I den beskrivs generationer och kontinuitet, linjen från mormodern/farmodern till barnabarnet: "hela berättelsen" om att födas, åldras och dö. Å andra sidan finns det även en ironi i samlingens namn, dylika vittfamnande teman kan omöjligen behandlas uttömmande i något enskilt verk.

Katajavuoris otaliga populär- och högkulturella hänvisningar placerar in dikterna i en klar tidsmässig kontext. Även om diktaren inte är nostalgiker, och hennes beskrivningar är aldrig utan kritik eller ironi, finns det i hennes diktning en stark betoning på minnet. Det att minnas, och minnen och berättelser, är det vi består av, och det är dessa berättelser som Katajavuori undersöker.

Saila Susiluoto
översättning Martin Enckell


Varkaan kirja (1992), Kuka puhuu (1994), Painoton tila (1998), Hevikimmat (roman, 1999), Koko tarina (2001), Pentin aprillipäivä (barnbok, 2002), Lahjat (roman, 2004), Pentti Kanariansaarilla (barnbok, 2006), Kirjeitä Jekaterinburgiin (noveller, 2006), Mennään jo kotiin (barnbok, 2007), Kerttu ja Hannu (2007)