SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

MARTIN ENCKELL (f. 1954) är poet, översättare och bildkonstnär. Förutom flera diktsamlingar har han även gett ut två prosaverk. Ofta har Asien med dess disparata kulturer varit i fokus för hans intresse.
VACKRA SKENBILDER AV HYBRIS OCH DESTRUKTION
Sankt Petersburg 

i sfinxernas stad, och mördarnas,
i staden där dödens sfinx
vilar i dubbel majestät, och där mödrarna 
bär brödet hem, ut till oändligheterna av knäande betong,
där barnen, barnen allt oftare vägrar att hitta hem, 
i denna mödrarnas stad, och sfinxernas,
skriver livet sin skuggskrift, som i feber,
som om en väldig lungsjuk ängel lagt sig för att dö
över Nevans delta, över hägringen i sten och träskflodens mörka speglingar,
över gyllene tinnar och kupoler, över febrigt guld, över fasader dömda till skönhet,
över palats och portaler där råkall dimma drivit in, över den nerkörda juvelen
och förstäderna som hånar, över de nedtyngda träskmarkerna, och över nedtyngda öden,
svindlande öden, och sargade, som skingrats,
och skingras än, in i intet – i sfinxernas stad, och mödrarnas

       * * *

hon är gammal och krum, hon tigger, tigger sig in
bakom dina ögon, vid en av nedgångarna till underjorden,
och du ber henne, ber henne att inte likna din moder,

natt efter natt kränger hennes ungdom in över dig,
natt efter natt nalkas ni rekviem hon aldrig kommer att skriva,
natt efter natt fryser hon in i bilder du inte har tillträde till

       * * *

i vit klänning, vid fönstret, i det ljusa svala rummet,
står hon och lyssnar till det dröjande ekot
från en port som slagit igen, betraktande som genom slöjor
följet an fantomer från Mariinskij, sylfider och framtida dömda
som ljudlöst skrider över Nevans sköra mörka is


       * * *

gryning efter gryning står döden 
och polerar, smeker, smeker hennes dörrvred,
skymning efter skymning spärrar hon in dig
i sin blick, en blick som svept ett helt sekel

       * * *

och i svart dekolleterad klänning, i det iskalla palatset,
dansar hon sedan, natten igenom, sin brudvals
med en vålnad efter vålnad, tills hon dansar med gryningen
i vars ögon röda spindlar glindrar, och hon hör järngrindarna
slå igen om rummen, rummen där taigan och tundrorna tar vid


       * * *

natt efter natt fryser hon in i minnen där döden ständigt dividerar,
natt efter natt nalkas hon dem hon älskat, över Styx,
natt efter natt kränger hon ett plågornas panoptikon in över dig,

hon är en av de många, en av de stumma, hon är alla och envar,
som stått och väntat, i månader och år, som stått och köat
och väntat, utanför Krestij, martyariet, fängelset som helgade ordet

       * * *

livet skriver sin frätande skuggskrift över den skönaste av städer,
som om en ängel, en väldig lungsjuk ängel, ville välsigna allt det dömda
med att låta sig välsignas ner i skönhetens långsamt sjunkande fundament,
medan döden, likgiltigt, skenbart likgiltigt, betraktar döden, i dubbel majestät,
ur frusen sten, över floden, över Styx – i mödrarnas stad, i Sankt Petersburg


KALI

svarta tonnage

bjuder våldet

och hangarfartyg

tystnaderna

vårt sekel bör

återvänder

Sankt Petersburg


 
Sankt Petersburg