SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

AGNETA ENCKELL (f. 1957) har utgivit sju poesiböcker sedan 1983. Samtliga böcker har utkommit på Söderströms förlag, de två senaste även som delupplaga på Wahlströms&Widstrands förlag i Sverige. Agneta Enckell har även arbetat med text/ljud/musik-program för scen och radio, i samarbete med tonsättaren Patrick Kosk, med arbeten som Ord har hål (1990), No Solution (1996), Icebice/paradis (1999), No Name (2000).
GENOM HÅL, GLAS OCH STEN
 

att fåglarna, källan.   en mans ansikte. avbrutet. var är du, mor!  nästan hörbart. andas. under tiden, under det som är,
tidens yta. där fåglarna. deras fladdrande när han sänker sitt ansikte i gräset

i henne den nakna stenen, gränslös, som ett hjärta, ett rop.  det är en oro.  en grumlig klang   i sin ena hand håller hon en rovfågel.  den jordiga handen smeker hans läppar.  mjuka läppar.       läppar skiljer åt.           öppnas.
hon har jord under naglarna.           rovfågeln sjunger en kärlekssång, om allt som blev ogjort.

grymheten i våra ansikten är det.  "i lärleken till denna man och förtvivlan som stiger därur ser jag, hur illa man kan göra
sitt barn.  med en ömhet så stor"   det är skåran i stenen där alla början pulserar.   det är barnet sovande där som en fågelunge, med blånande ögonlock.     det ä kärlek så stor att ett rop av förtvivlan.


närmare Gud

mot jorden

varan

(siktet:

en skimrande vinge

något är taget från ditt ansikte

obehärskat

begära

ljuset bryter in i ansik

obehärskat

någon gick ut ur mej

bryt ansiktet

om fotografiet

vattnar blommor, palmen skälver...

i stenens åder dom bär

att fåglarna, källan

när han sänker

var är vi ?

i det ansikte

som när samtidigt

ansikte, vatten. hud, läppar

så tydligt

eller somom en rörelse

ett rop som skär

det fanns något jag vägrade

en stund

och det sker


 
Ur Sitt ansiktes avtryck, eller stenens begär, 1998.