SUOMEKSI | SVENSKA | ENGLISH | FRANÇAIS | DEUTSCH | ESPAÑOL | ITALIANO

JUHANI AHVENJÄRVI

CLAES ANDERSSON

EVA-STINA BYGGMÄSTAR

TOMAS MIKAEL BÄCK

AGNETA ENCKELL

MARTIN ENCKELL

TUA FORSSTRÖM

PENTTI HOLAPPA

JOUNI INKALA

RIINA KATAJAVUORI

JYRKI KIISKINEN

TOMI KONTIO

JUKKA KOSKELAINEN

LEEVI LEHTO

HEIDI LIEHU

RAKEL LIEHU

LAURI OTONKOSKI

MARKKU PAASONEN

ANNUKKA PEURA

MIRKKA REKOLA

HENRIKA RINGBOM

PENTTI SAARITSA

HELENA SINERVO

ANNI SUMARI

ILPO TIIHONEN

SIRKKA TURKKA

MERJA VIROLAINEN

KJELL WESTÖ (ANDERS HED)

AGNETA ENCKELL (f. 1957) har utgivit sju poesiböcker sedan 1983. Samtliga böcker har utkommit på Söderströms förlag, de två senaste även som delupplaga på Wahlströms&Widstrands förlag i Sverige. Agneta Enckell har även arbetat med text/ljud/musik-program för scen och radio, i samarbete med tonsättaren Patrick Kosk, med arbeten som Ord har hål (1990), No Solution (1996), Icebice/paradis (1999), No Name (2000).
GENOM HÅL, GLAS OCH STEN
GENOM HÅL, GLAS OCH STEN 

Framtidens litteraturhistoriker kommer förmodligen att betrakta Agneta Enckells lyrik som en finlandssvensk utlöpare av den språkkritiska och metalitterärt inriktade poesi som uppstod i Sverige på 80-talet. Med visst fog. I likhet med t.ex. Frostenson, Jäderlund och Lillpers gestaltar och bearbetar hon en feministiskt vinklad språkproblematik, relationen mellan kropp och språk, den manliga blicken, jagupplösning och möjligheten av ett kvinnligt motspråk.

Men det finns också viktiga skillnader. Hos Enckell finns ett djupare psykologisk intresse, som skapar varma kontaktytor och röjer rum för barnet och kärleken. Språket och den personliga accenten göds också av att inspirationskällorna delvis finns i en inhemskt tradition, Gunnar Björling och Tomas Mikael Bäck.

Agneta Enckell (f. 1957) debuterade 1983 med Förvandlingar mot morgonen, en omfattande och spretig diktsamling, förankrad i samtida hektisk storstadsverklighet. Mycket i samlingen hade beröringspunkter med den expansiva och rockinfluerade 70-talspoesin, men där fanns också element som pekade framåt: kroppsfixeringen, språkkritiska inslag, fascinationen för olika gränstillstånd, arbetet med stora helheter.

I rum; berättelser (1987) möter sedan ett delvis starkt förändrat tilltal. De centrala frågeställningarna och drivkraften anges i en mottodikt, samtidigt ett slags läsanvisning:
klart språk. hej – se med blod simma i multiversum: den / s t u m m a kvinnan oemotsagd, ja – ofrånkomlig? ätas / för att få tillträde till språket: måste hon? sömnlös / i kannibalgrytan, rädd för sina tankar, om de inte är / nödvändiga, varken eller tillräckliga, oavslutat / oformulerade? / möjligt uppfylla krav på klarhet i språk: vem kräver? / jag?


Här ställs det klara (förnufts)språket mot en kroppsligt baserad upplevelse och delaktighet (”se med blod”) i en värld med många olika dimensioner och språk, ett ”multiversum”. Och här ställs frågan om vad det skrivande jaget, och kvinnan, måste offra för att få tillgång till språket. Men dikten uttrycker också tvivel och stark ambivalens, där stumheten på intet sätt är en entydigt negativ pol; kanske tvärtom början till ett motspråk.

De många frågetecknen skall ses som tecken för en pågående process, där dikterna på sätt och vis är själva arbetet, inte ett slutresultat. Problematiken gestaltas på olika sätt i boken, som domineras av en lång diktsvit kallad ”mellan jag å jag”, en språkligt sprängd svit som hålls samman av narrativa element.

Ett nyckelord är ”falla”, ett begrepp som Agneta Enckell sedan väljer som titel för sin följande bok, där hon mångsidigt vidareutvecklar tematiken och även mötet mellan fragmentet och berättelsen. Också Falla (Eurydike) (1991) inleds med en ”poetik”. Slutraderna ger en bra bild av såväl arbetsmetod som strävanden:
impulserna tränger sig in/på detta tillstånd, upprepar sej, opassande / ja oanständigt blottande, i sina oundvikliga ja, nödvändiga variationer, / själens ganska hemliga ja, kroppsliga, skikt, pulserar / in i tystnaden / det tomma rummet, / å formar därigenom sin envisa mening // klarnar, sammanhangen / synliggör sej // slumpen behärskar impulserna omstrukturerar verkligheten / - det möjliga b l i r verkligt, å det omöjliga // slump som mening // tystnaden som musik, rytm // upprepningen, det helt inte-effektiva, onödiga, meditation, mångfaldens / pladder, poesi som revolt å protest


Enckell arbetar här mycket med ramsor och upprepningar, med ”posthypnotiska processer i det underjordiskt kroppsliga”. Syftet är att reducera den semantiska kontrollen och via impulser från det omedvetna och förspråkliga försöka skapa ett eget och kvinnligt språk. Ett nyckelord är hål, hål i orden och hål i huden. Det är genom dessa hål diktjaget vill falla (och fly): ”att falla i det som inte tänker / som inte minns / inte kan / berättas” – och det är där motspråket kan växa.

Detta språk är -ett osäkrat, mångtydigt språk, där ordens rent materiella sida har stor betydelse, liksom kroppsligt grundade nivåer som rytm och klang. Det är ett motspråk som i ständiga förskjutningar blir omöjligt att fixera i traditionellt logiska och låsande strukturer. Samtidigt är det ett språk som vetter mot tomhet, jagupplösning och ensamhet – ambivalensen lever kvar och skapar spänningar också i ”Falla”.

Mot flödet och icke-kontrollen ställs i boken ett klart diskursivt grepp; två berättelser som håller samman och på ett allegoriskt plan gestaltar tematiken. Den ena kretsar kring mordet på en kvinna (”ord är mord”), den andra kring fotografiet. I vardera faller handlar det om en utifrån kommande fixering, som död respektive bild, en tematik som även varieras i en Eurydike-svit.

I Agneta Enckells två senaste samlingar, åter (1994) och sitt ansiktes avtryck, eller stenens begär (i stenens åder dom bär, stenens tidlösa begär) (1998), har de lyriska upptäckterna integrerats och ramsorna och ordrikedomen fått ge vika för ett mera stillsamt och tuktat tilltal; en syntaktiskt söndrig, lakonisk men också luftigt vacker och meditativ lyrik.

Böckerna är komponerade kring vissa nyckelbegrepp, som vrids och vänds, förstoras och tänjs ut – t.o.m. över bristningsgränsen – och efterhand laddas med allt mer mångfasetterad betydelse. I åter står glas i centrum, men också brist och bristning, psykologiskt betydelsedigra begrepp som här också rymmer skapandets möjlighet.

I den senare boken är nyckelordet sten, detta hårdgråa vardagsting som i poetens vision kan vara både mjukt och levande: ”det är i skåran i stenen som all början pulserar. det är barnet sovande där som en fågelunge, med blånande ögonlock. det är kärlek så stor att ett rop av förtvivlan.”

Båda samlingarna är långt komponerade över samma mångsidiga och upplösningsbara spänningsfält. Det hårda och döda ställs mot det mjuka och formbara, låsta strukturer mot motstånd och nyskapande, det formulerbara och avslutade mot det osägbara och oavslutade.

Inte minst det sistnämnda är viktigt. Det finns en rörelse in mot tystnaden i diktsamlingarna, vilken yttrar sig i en stammande, antydande och ”avbruten” poesi, där ord å ena sidan förtätas till avsevärd gåtfullhet och tyngd, å andra sidan blir element i ett associativt flöde som tvärtemot förefaller att minska ordens vikt.

Den här typen av motsägelsefulla rörelser kan liksom de meningssprängande nyckelbegreppen ses som uttryck för samma motspråk och språkkritiskt motiverade ofixerbarhet som i Falla. Rörelsen mot tystnaden är ett försök att frilägga ett annat, annorlunda språk, ett språk som pulserar under den hårda och förstenade ytan.

Bror Rönnholm

Förvandlingar mot morgonen (1983), rum; berättelser (1987), falla (Eurydike) (1991), åter (1995), samt sitt ansiktes avtryck eller stenens begär (i stenens åder dom bär, stenens tidlösa begär) (1998), Poesi med andra ord. En brevväxling om lyrik med Peter Mickwitz och Henrika Ringbom (2003), innanför/utanför ((1+) 3 x 13 + (1+) 13) (eller 4 olika sätt att närma sig ett landskap -) (2005)


närmare Gud

mot jorden

varan

(siktet:

en skimrande vinge

något är taget från ditt ansikte

obehärskat

begära

ljuset bryter in i ansik

obehärskat

någon gick ut ur mej

bryt ansiktet

om fotografiet

vattnar blommor, palmen skälver...

i stenens åder dom bär

att fåglarna, källan

när han sänker

var är vi ?

i det ansikte

som när samtidigt

ansikte, vatten. hud, läppar

så tydligt

eller somom en rörelse

ett rop som skär

det fanns något jag vägrade

en stund

och det sker