Tomas Mikael Bäck (f. 1946) har publicerat dryga dussinet diktsamlingar. Debuten Andhämtning utkom 1972. Bäck som är uppvuxen i Vasa flyttade till Helsingfors för att studera: vid Helsingfors universitet studerade han bl.a. svensk litteratur, och på Svenska social- och kommunalhögskolan utbildade han sig till bibliotekarie. I Bäcks produktion har utbildningen satt sina signifikanta spår. Orden (även med poeters måttstock mätt) är för honom synnerligen viktiga. Språket är laddat, ordlekarna intar en central plats. Substantiven och adjektiven väger tyngre än verben, uttrycket är ofta fragmentariskt, det finns något österländskt över det hela. Tretton haikudikter inkluderades redan i debutsamlingen. Detta betyder ändå inte att Bäck skulle skriva på ett klassiskt vis, tvärtom. Lätt och ledigt hanterar han språket, leker med det och med tankeyttringar, och på detta vis visar han oss världen i ett nytt ljus. I samlingen Trädgårdssten (1995) ingår utropet "Nonsens som tragisk genre!". Uttrycket åskådliggör en oförenlighet som Bäcks dikter ofta låter skymta fram. Språklekar och överraskande kombinationer utgör ett slags röd tråd hos Bäck, de återkommer i bok efter bok. Ibland uppnås "det surrealistiska", som i samlingen Och hastigt förstå (1975); samlingen Regnljus och snö (1984) avslutas å sin sida med en sekvens nonsensdikter.

I en intervju berättade Bäck att han, som mången annan poet, skrev för att uttrycka sitt utanförskap. Böcker bjöd dock på frändskaper: Gunnar Björling har betytt mycket för Bäck, likaså Paul Celan. Men vad skriver då Bäck om, och ur vilka utgångslägen öppnar sig hans dikter bäst? Han kartlägger människosinnet, men snarare ur filosofiska än psykologiska synvinklar, även om det är den egna livssituationen, inklusive självreflektionen och jagspeglingarna, som ger näring åt dikten. Österländsk filosofi har enligt Bäck påverkat såväl hans tänkande som hans dikter. Detta märks i ett slags lyhördhet inför det lågmälda, och i ett stilla lyssnande, en noga avvägd sparsamhet med orden. "De lätta orden väger/som sten" säger han i en av sina dikter. 'Det österländska', om man så vill, syns även i ämnen och motiv. Genom hela hans produktion återkommer vattnet i dess olika former - regn, även snö, etc. - som något betydelsebärande. Bäcks poesi är en serie koncentrerade iakttagelser, ibland kunde texterna lika väl inrangeras under beteckningen aforismer, stundom befinner vi oss nära dagboksnoteringar. Vid sidan om det österländska intar musiken en betydande plats i Bäcks produktion: såväl klassisk musik som jazz, antingen omnämnda eller i form av namn, som t.ex. i samlingen Sol-sordin (2000).

Tomas Mikael Bäck har utgivit: Andhämtning (1972), Och hastigt förstå (1975), Början av ett år (1977), Tills vi äger våra liv (1980), Denna dag (1982), Regnljus och snö (1984), Språngmarsch på stället (1985), Flytande avsatser (1986), Frågare! (1988), Spånkorg (1990), Trädgårdssten (1995), Memoarer och annan dikt (1997), Sol-sordin (2000), Väggvitt (2003), Den sextonde månaden (2005).

Janna Kantola
översättning Martin Enckell